Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 2

af kronoskatteoch kronohemman, än af säteri och frälse. Den privilegierade jordinnehafvaren vill således icke deltaga i landets försvar, utan kasta hela bördan deraf på den nog förut betungade oprivilegierade jorden, eller som är detsamma, plundra allmogen och skona de rika. Ur det Syssle, der jag är häradsskrifvare, och som består af fyra härader, har kongl. maj:t i nåder befallt att en summa af 3430 daler silfvermynt skall .utgå. Hvar skall den tagas? Genom den förra fördubblingen af utskylderna, fördubblades ock fattighjonens antal. Det bär sig således icke. ) Jag har vid fördelningen följt den strängaste rättvisa. .. Men det är något, hvarmed ni alldeles inte har att befatta er! afbröt honom landssekreteraren. Ni är inte kompetent domare i den saken! ;Hvad? har jag ieke könöngens befallningshafvandes befallning att verkställa beskattningen? På fickan har jag orderna, undertecknåde af landshöfdingen sjelf; och nu vill herr landssekretern, som föreställer dess person, tillintetgöra sina egna ordres, och det emot bättre vetande, såvida icke någon annan med namnet Weidenhjelm kontrasignerat dem., En stunds tystnad upptod, hvarefter brukspatron Herwech uppläste ett bref ifrån senaten, deruti herrarne i Wermland, till belöning för trogna tjenster, tillstaddes att beskatta sig sjelfva, och hade enligt öfverenskommelse bidragit med 1300 daler silfvermynt. Prytz kände hvarje blodsdroppa sjuda i sina ådror, men frågade likväl med foglighet... ,Hvar skall då den öfriga summan tagas? Af bönderha! svarade Gyllenspets. De äga alltid proportionsvis mer än herremännen. Är det icke förskräckligt att det ges bönder, hvilka, deras ladugårdar och dragare oberäknade, sitta med skåp, fulla af silfver, då deremot adelsmäns barn i allmänhet måste ut och se sig om efter bröd? Att kronan, under förre konungen, återtog hvad kronan, under en mängd af år, orättmätigt förlorat, hör icke hit, svarade Prytz. Sveriges allmoge har inga gods fått, behöfver inga återbära. Dess söner bortryckas till knektar, och kläda lika blodiga skjortor som adelns och de rikas söner, och det utan att få dela dessas ära. Bondens sista penning skola vi spara. Hvad mig beträffar, håller jag mig till mina order, och aktar ej uppå, vore det än tio rådsbref. Debetsedlarne har jag utskickat, och dervid blir det, emedan jag är rätte beskattningsmannen. Han bockade sig och lemnade rummet. Det var en näsvis herre, det der! mumlade Granfeldt. Ja, sanningen är alltid näsvis, när hon träffar de storas öron! svarade en af bönderna, hvilka alla tätt i spåren följde sin käcke försvarare ut. (Forts.) ) Beskattningsväsendet var i högsta oreda. Konungen hade vil uppgjort ett förslag, i det närmaste likt Preussens KlassenSteuer, men följden af hans system hade blifvit, om det kommit till stadga, att allmän brist på kontant mynt snart inträffat. Görtz insåg det, och förmådde konungen att derifrån afstå. Se Lundblads Carl XII:s historia. 2 del. pag. 480.