Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 2

ende Verhältniss einzugehn und äöber die Abånlerung unausförbarer Puncte des Vertrags zu:unerhandeln; yttras vidare: Detta sistnämnda påstående är, såsom jag redan intydt, icke korrekt, och dessutom innehåller förslaringen, som bildar utgångspunkten för hela memorandum, allt hvad vi kunna önska. Man förnekar nemligen icke, att det sätt hvarpå Malmö-konrentionen antagits af Nationalförsamlingen i Frankurt egentligen var en förkastelse, och att det trakjatenliga rättsförhållandet derigenom förlorade all säkerhet; samt att den regering, hvilken böjde sig för den församlingens principvidriga befallning, åtog sig en overkställbar uppift. — Man har blott valt rättsosäkerheten, heter det, emedan man föredrog len framför kriget. I dessa yttranden kommer man åter en gång till len åsigt, som från vår sida tidt och ofta blifvit attalad, då vi förklarade, att blott en uppriktig böelse för freden kan förmå oss uthålla ett under månader fortsatt tillstånd, hvilket så godt som i intet afseende motsvarar den ingångna traktatens rättsenliga basis. Detta tålamod bör blott icke betraktas såsom ett i vår sida gjordt medgifvande, att den tillvägabrinsade rättsosäkerheten vore praktiskt nödvändig. Alla i min not till herr Banks, så väl som i denna skrifvelse åberopade data visa, att Danmark först direkte med Preussen och sedan hos dess kommitjenter i Frankfurt, motsatt sig hvarje reel afyikelse rån traktatens norm, i synnerhet med hänseende ill hertigdömenas civilförvaltning under vapenstilletåndet — de visa tillika att vi samvetsenligt uppyllt våra traktatenliga åligganden, intilldess högre fseenden ålade oss, att låta en traktatbestämmelse emnas ouppfylld, hvars efterlefnad under närvarande mständigheter icke. skulle kunna försvaras inför noralens: domstol. Köpenhamn, i utrikes ministeriet den 42 Jan. 849.