Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 2

Hr von Schmerling vill tillägga oss det förstaj bfottet mot konventionen, genom att beteckna immediatkommissionens uppträdande såsom ett sådant. Ni bör i afseende härpå anmärka, hvad som för att förebygga misstydning redan då blifvit yttradt åt de vänskapliga makterna, såväl som åt Preussen, att det vid detta beslut just var för danska regeringen maktpåliggande att på den konventionsenliga i art. VIT utmärkta väg närma sig konventionens utförande, under det att medkontrahenten från sin sida ingenting företog till uppfyllande af sin högtidligt ingångna förpligtelse, Afsigten var likaså lojal som det valda medlet, och till dess rättfärdigande bör ni vid tillfälle yttra eder på följande sätt: Föremålet för vapenstilleståndskonventionens 7 art. var hufvudsakligen att återupprätta det, före upprorets utbrott, existerande tillståndet. Såsom första vilkor derför framstod således upphörandet af den verksamhet, som hade väckt och organiserat insurrektionen; eller med andra ord: af den s. k. provis soriska regeringens afträdande samt tillintetgörandet af dess, mot de legala sakernas ordning, stridande föranstaltanden. För alla sina eftergifter, för det betydliga genom de sequestrerade fartygens frigifvande bringade offer, betingade Danmark sig ingen annan väsendtlig equivalent, än en på tro och lofven gifven försäkran om den s. k. provisoriska regeringens afträdande, naturligtvis icke för att se den remplacerad af en annan, utaf samma beskaffenhet, utan för att under vapenstilleståndet återkomma till status quo ante. Detta är den: VII:de artikelns egentliga väsende och betydelse. Dess uppfyllande är hufvuduppgiften och så att säga den väsendtligaste förpligtelse som Preussen, i eget och i förbundets namn, påtagit sig. Danmark lättade för sin medkontrahent uppgiften, genom att inrymma cen gemensam regering under vapenstilleståndet, genom att från sin sida icke motsätta sig någon till dess sammansättning föreslagen personlighet; och den omständigheten att kombinationen mot förväntan strandade, ; kunde icke försvaga hufvudförbindelsen att innan! den konventionsenligt fastställda tiden göra ett slut på det upproriska provisorium. I Denna tid (den 42 September) var redan längese! dan utlupen, men vår medkontrahent syntes icke afse detta, och under det Berlinerkabinettet iakttog en fullkomlig passivitet, låtsade det icke se att den preussiska öfyerbefälhafvaren i hertigdömena, afvikande från sitt första uppträdande, icke endast lät den förra upprorsregeringen bestå tvärt emot traktaten, utan till och med såväl medelbart som ome-. delbart befrämjade dess fortsatta verksamhet. Då såg H. M:ts regeringingen annan upptänklig utväg än att-till den aftalade gemensamma regeringens ensamt stående president tillförordna två medlemmar, som konventionens art. VII ålade Konungen att välja för Slesvig. Man väntade med skäl, att medkontrahenten häruti skulle se en uppmaning att utan dröjsmål komplettera den gemensamma regeringen, genom att utnämna två medlemmar för Holstein, och det torde vara klart, att den ofullständiga regeringen, som blott väntade på sin fullständiggörelse ifrån medkontrahentens sida, i alla fall måtte vara ett mera berättigadt, ett mera. legalt organ, än den provisoriska .regeringen, hvilken ingen af de begge parterna,: utan att förbise ingångna förpligtelsers betydelse, kunde anse såsom rättsenligt bestående efter den 12 NN Ni bör, då ni tillfällighetsvis uttalar er i denna rigtning, visserligen blott följa eder personliga öfvertygelse, genom antydandet af hvad för begge parterna skulle vara vunnet och huru många förtretliga diskussioner som skulle undvikas, om vår medkontrahent hade gått oss till mötes på halfva vägen medelst suppleerandet af immediatkommissionen till en konventionsenlig gemensam regering. I hvarje fall bör vi, med afseende uppå allt hvad ofvanför blifvit anmärkt, protestera emot, att man af vår eftergifvenhet genom grefve v. Moltkes aflägsnande söker leda sig till ett stillatigande afstående från de reella rättigheter som art. VII gifver oss, och ett medgifvande af att anse ett arbetslöst utförande af de öfriga vilkoren i traktaten såsom ett surrogat för ingångna förbindelsers uppfyllande. Så vida postgångens ordning efter hr von Schmerlings påstående allenast skall blifvit hindrad genom Danmarks icke-erkännande af den nuvarande gemensamma styrelsen, anser jag det så mycket mindre nödigt att foga något ytterligare till mina tidigare meddelanden om detta ärende, som erfarenheten ju nu visat, att denna. styrelsens medverkan alldeles icke varit nödvändig för att bringa saken i gång och omsider föra den tillslut. Den öppenhet hvarmed Frankfurterministeren medgifver det olyckliga i sättet hyarpå vapenstilleståndskonventionen ifrån centralmaktens sida blef antagen; kan icke annat än finna H. M:ts erkännande, liksom den visst blott kan tjena till att förmildra den öfver vår medkontrahent enhälligt uttalade hårda dom. Här åberopas den punkt i hr von Schmerlings memorandum, som innehåller detta medgifvande; men i ånledning deraf att det slutas med följande ord: Es ist diesseits niemals geläugnet worden, dass die Art und Weise der Annahme des Waffenstillstandes durch die deutsche Reichsversammlung ein unsicheres Verhältniss geschaffen hat. Die Genehmigung eines Vertrags kann ertheilt oder verweigert, sie kann auch unter bestimmten Bedingungen zugesagt werden; sie lässt sich, aber; nicht an die Voraussetzung unbestimmter Abänderungen knäpfen. Wenn dennoch die Reichsversammlung diesen Ausweg betrat und die Centralgewalt die ihr hierdurch gestellte Aufgabe annahm, so geschah dieses, weil dem Kriege das kleinere Uebel vorgezogen wurde; es geschah, weil Dänemark, aus demselben Grunde, sich bereits geneigt erwiesen hatte auf jenes schwan