Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 2

att ännu två punkter kräfva skriftligt svar, nemligen, den så kallade Slesvig-Holsteinska landtförsamlingens, redan i hr v. Schmerlings note af den 46 Dec. bebådade, sednare under den 27 s. m. påföljde sammanträdande, samt den afträdda ministerens försök, att dölja upproret i Hertigdomena genom att förklara det vara en laglig rörelse — och detta oaktadt upproret hufvudsakligen anställdes och leddes af äregirige och deras pligter förgätande prinsar, som stodo konungahuset så nära. Hvad angår första punkten bör ni inskränka er att i regeringens namn protestera mot hvad nyss egt rum, liksom emot hvarje annan om ock aldrig så korrt sammanvaro af den nämnde församlingen, hvilkens tidigare tillvarelse Malmö-konventionen aldeles ignorerar och emot hvilkens framtida verksamhet -en uttrycklig bestämmelse i konventionen så mycket mindre ansågs nödig, som densammas icketillvarelse under vapenstilleståndet dessutom implicite är förutsatt, då det i Art. VII heter: den lagstiftande maktens utöfvande hvilar. I afseende på andra punkten, bör hr Barom, i den note ni ingifver, framställa, att den danska liksom hvarje annan legitim regering, betraktar såsom uppror, då ett parti (en större eller mindre del af befolkningen) godtyckligt och med våld vågar att framtvinga en söndring af landsdelar, hvilka tillsammans utgöra en stat. Ni bör tillägga, att åsidosättandet af denna rättsprincip måste skaka hela det europeiska statssystemet i sina grundvalar; att det icke kunnat vara hr v. Schmerlings mening att uppställa nya theorier, som ingen legitim makt skulle godkänna; och att ban således genom sitt yttrande väl hufvudsakligen åsyftat en appel till danska regeringen för att derigenom afböja att rättsprincipen, genomförd i hela sin följdriktighet, skulle bringa lagens hela stränghet i användning emot upprorsmännen. Så uppfattade skola hans yttranden aldrig sakna behjertande af en regering, som i detta ögonblick skrider till fredsunderhandlingarne, genomträngd af en försonlighetsanda, hvilken gerna glömmer skedd orätt, då en uppriktig vilja att godtgöra den på ett omisskänneligt sätt visar sig. Efter att skriftligen hafva besvarat dessa punkter af hr v. Sechmerlings note, bör ni under samtal begagna hvarje tillfälle att visa oriktigheten af hans framställning i sak. Ehuru ni uti eder bekantskap med förhållandena icke saknar ämnen dertill, anser jag likväl icke öfverflödigt att här yttra mig angående några af de mest obefogade påståendena. Då det medgifves, att Danmark måste kännt sig otillfredsställdt genom det sätt hvarpå Frankfurterförsamlingen förfar, med den af detta land och Preussen i sin helhet notificerade vapenstilleståndskonventionen, visar detta tydligt, hvad hr Barmen icke: bör lemna obemärkt, att centralregeringen sjelf inser, att det af en medlem vid namn Francke till försam? lingens protokoll dikterade beslutet innehåller ett kullkastande af konventionens rättsenliga grund, och öppnar dörren för hvarje godtycklig tolkning af dess stadganden. Att en sådan, till viss grad ifrån danska sidan blifvit fördragen, visar blott att Danmark, för att icke göra fredsunderhandlingarne omöjliga, framför allt har önskat undvika en förnyelse af fiendtligheterna. Förhandlingar om modifikationen af vapenstilleståndets vilkor, äro från vår sida först och ändock endast vilkorligt föreslagne, sedan den 23 Oktober visat oss omöjligheten af att den i hertigdömena insatta. regering skulle iakttaga den opartiskhet; söm efter-konyentionens ord och anda borde vara dess egenskap. Väl vete vi, att man i början af September förl. år, visserligen bona fide,i Frankfurt närde den tro, att Danmark hade förklarat sig villigt att ingå på eftergifter; men det lärer äfven nu vara der kändt, att detta missförstånd allenast var framkallat af den preussiske fullmäktigens mindre korrekta uppfattning af kommunikationerna från dess regering. Jag ser ingenting rättare, än att grefve Ruuths i hr v. Schmerlings note såväl som i det offentliggjorda Memorandum, citerade ord, klart uttrycka den meningen, att danska regeringens eftergifvenhet i afseende till personalmodifikationer i den gemensamma styrelsens sammansättning icke måtte leda till vidare följder, men att de öfriga stipulationer (konventionens realitet), utan afseende derpå, borde noga uppfyllas. Det bör ej falla svårt för er att visa, huru litet detta sedan skedt, huru den gemensamma styrelsen tvungit oss till ett underkännande af dess administration 1 konungens namn, och huru åter dessa omständigheter gjort det omöjligt för den danska regeringen att ställa öarna Alsen och JErö under den styrelsens område. Det är fullkomligt rigtigt hvad i det frankfurtska memorandum anmärkes, att de fem designerade styrelsemedlemmarnes förklaringar af-den 4 och 9 Okt. voro af den beskaffenhet, att den danska regeringen måste draga i betänkande att godkänna dess installerande. I afseende derpå bör ni imedlertid väcka uppmärksamheten derpå, att sistnämnde förklaring först sednare kom till vår kunskap, under det att den första föranledde den danska regeringen ålägga sin kommissarie att endast medverka för installeringen, om de 5 medlemmarne förbundo sig att regera efter det rättesnöre, som vapenstilleståndet lemnar. Deras förklaring af den 22 Oktober: att de, på vapenstilleståndstraktatens grunder, sådan den blifvit ratificerad och antagen, öfvertaga den gemensamma styrelsen för begge hertigdömena och skola föra den i Hans Maj:ts Konungens af Danmark namn i dess egenskap af Hertig öfver Slesvig och Holsteinp, var i och för sig icke af beskaffenhet, att man var befogad antaga, att de alldeles skulle öfverse konventionens rättsenliga basis och betydelse. Skillnaden mellan före och efter den 22 Oktober blef imedlertid för oss, desto värre, ingen annan än 1en namnförändring i ledningen af en statsupplösande rörelse. a rise 1 Er taonnot2il Lan FR akaalla dat. 2 9