Aftonbladet – 2 februari 1849, sida 2

Gud gifve det inte vore annat! En tennskål kan. ma! köpa igen ... men, men. -.. : Och nu började hon snyfta helt högt. Nå, hvad är det då? frågade han vidare. Janne, Janne! Jag är hela fem åren äldre än du känner dig från barndomen, och vet att din förfasliga häf tighet nästan aldrig, hvarken med lock eller pock, kunna styras; vet ock hvad min salig man, efter hvilken du ficl sysslan, sade på sin sotsäng. Det ångrar mig — sade har — att jag uppfostrat Janne till min efterträdare. Han ä; ej det ringaste undfallande emot de stora, och gör sig tro ligen olycklig. Så sade han, nyss innan han dog. Klok: Ingri, som alltid ser så besynnerlig ut, när hon betrakta dig, bad att få tala vid mig i går aftons, och jag lät hen ne komma in. Hör j — sade hon — j har alltid vari så beskedlig mot mig, och derför har jag gått hela lång: vägen hemmanifrån och hit för att säga er, att om j låte: er bror fara till staden i morgon, så blir han olycklig. NE mycket har jag sett, och till bekräftelse derpå, skall de första lefvande, j får se, vara en kråka, och den hästen som häradsskrifvaren nyttjar till tjensthäst, bryter bene af sig det första han kommer ur stallet. Och si! klockar slog tre, slog half fyra ... inte hörde jag väckarn,. inte hörde jag pigorna röra sig ... i förtreten sprang jag op och ut, och i förbifarten ryckte jag opp förstugudörren och hvad får jag se? Jo, en den största kråka stod på trappan och glodde på mig, och det höll hårdt, innan jag fick henne att flyga sin kos. Aldrig har jag här hemm: på Bässebol utstått en sådan ångest! ... då kom jag ihåg Ingri... . Och då sluppo pigorna sitt? svarade Prytz med er ton, som ville vara skämtsam, men oaktadt allt hans be mödande gick något i moll. Han hade nemligen sjelf trenne nätter å rad tyckt sit se sin aflidne svåger, som varit honom i fars ställe, stå ende framför sig med upphöjdt finger, och varnande skak: på hufvudet. Sammanstämmelsen mellan dessa hans dröm mar och Ingrids förutsägelser behagade honom just icke. I samma ögonblick inrusade en piga . . ,Herre Gu skrek hon, e såden olycke! När Pell skulle lede brunte ur stallet till åen, snafve han och föl och kunde inte röre sig ur ställe, och när Pelle fick op en igen, kunde han inte stå, och Pelle tror att han bru tit benet al sig... Margreta blef blek som ett lärft. Mörka, fruktans värda tankar lägrade sig kring hennes brors själ, men de beslutsamme unge mannen utbrast... Jag är mera van att akta på mina pligter än på tec ken och under. Ledsamt var det, men Pelle får spänn för grålle i stället, och sedan jag farit skall han genas springa efter Jon Jonsson i Öckna, och bedja honom kom ma hit och bota hästen., Tänker du dig verkligen dit? skrek Margreta, beta gen af den yttersta förskräckelse. Ja, syster Greta! med Guds bjelp tänker jag det; de är min skyldighet. Om ingen stede på den fattigas rät!