Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 3

4 år, för hvars betalning de iklädt sig ansvarighet, jemt qvadrerar med den aftalade legotiden, så ligget onekligen uti dessa omständigheter en stark presumtion, att den löpande skuldförbindelsen blifvit utfärdad till gäldande af den öfverenskomna hyran, på sätt ofta är vanligt, för att icke göra utbekommandet af arrenden underkastadt tvist och vidräkningar. Hvad har nu å svarande sidan anförts till försvagande och vederläggning af denna presumtion — och onekligen ålåg det domstolen, hvilken ledningen af processen tillhörer, att på denna afgörande fråga, som utgör sjelfva vändpunkten, fästa en hufvudsaklig uppmärksamhet och ditåt förnärsligast rikta undersökningen? Svarande sidan har till direkt vederläggning af denna presumtion ingenting gittat anföra, utan endast föregifvit, att skuldförbindelsen blifvit utgifven till betalning för egarens af bageriinrättningen fordringar hos hufvudkontrahenten, vid upplösningen af bolaget dem emellan, i och för förskotter och förlag m. m. Men om sådana fordringar hade egt rum, och skuldförbindelsen för dem, enligt bagciiegarens föregifvande, blifvit utfärdad, så mäste de kunna styrkas med de öfver bolagsrörelsen förda böckerna, och egaren ålåg, så vidt något afseende skulle lagligen kunna fästas på hans föregifvande, all just med böckerna och räkenskaperna styrka tillvaron af dessa fordringar, samt att deras belopp uppgick till minst 4000 rdr, hvarförutan reversen ej var utgifven lilulo oneroso, utan måste till större eller mindre del betraktas såsom en skänk, hvilket åter vore en orimlighet. Men har bageriegaren det gjort och presterat en sådan bevisning? Nej, ingalunda! Han har ej ens försökt det. Men tvärtom har kärande sidan med bokförarens beedigade, vitsord egande utdrag utaf räkenskaperna styrkt, att detta svarandens föregifvande är, lindrigast sagdt, osanning, och att hela hans fordran ej uppgick till mer än obetydligt öfver ett tusende rdr rgs. Huru hafva då domsto!arne, vid ett sådant sakens utredda skick, när en stark presumtion för kärandens påstående var genom bevisning åstadkommen, och när, hvad svarande sidan deremot och till stöd för sitt lösa föregifvande anfört, bevisats, vara en osanning, sammanstämmande kunnat ålägga värjemålsed? Att förstå detta är sannerligen omöjligt med nägra juridiska begrepp. Hade blott äå kärande sidan cen presumtion funnits, skulle ett sådant domslut hafva varit förklarligt. Men då svaranden just genom de bevisningsmedel böckerna och räkenskaperna, hvarpå hans rätts-anspråk skulle stödja sig och hvarefter de borde pröfvas, blifvit öfverbevisad om osannfärdigheten utaf sitt pästående, så är det i sanning ofattligt, huru domstolarne kunnat tillåta honom att med ed fästa en osann befunnen uppgift och underlita att helt enkelt ålägga honom återbetalningsskyldighet för det utaf honom å skuldsedeln af löftesmännen utsökta beloppet, med lemnad rätt att sin talan mot hufvudkontrahenten särskildt utföra för den summa han enligt bok och räkenskap kunde styrka sig ega till zodo. Högst besynnerliga föreställningar om värjemnålsedens betydelse förråder i sanning detta domstolarnes förfarande! De uti denna rättegång aflagda vittnesmålen, två i den ena sidan och ett å den andra, utaf alldeles motsatt innehåll och af hvilka någotdera nödvänligt måste vara falskt och innebära en mened, örbigår man här såsom ett ämne alltför obehagligt ut vidröra, och sådant desto heldre, som målets utedning, för att lagenligt pröfva och bedöma detamma, på sätt nu blifvit visadt, alldeles oberoende utaf vittnesmålen låter sig verkställas. Johan Gustaf Carrå.