Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 2

Hör ! inföll kamrern. Skrif till friherrinnan, under rätta henne om verkliga förloppet i denna olyckliga sak jag skall framskaffa brefvet. Bernhard föll honom om halsen och kallade honom sin enda vän. Smart var brefvet skrifvet. Det innehöll om händelsen allt hvad den ömmaste kärlek, den strängaste sanning kunna förestafva. Han besvor henne att ej dömma. ho: nom ohörd, utan tillåta honom försvara sig. : Kamrern mottog skrifvelsen och lofvade svar följande natt. Bernhard var åter ensam, så ensam, att sjelfva sömnen flydde hans granskap, ty elementerna i hans inre hade nu blifvit antändbara. De gnistor, Dittmar under hel loppet af vintern dit inkastat, voro visserligen endast desamma, som nu, men hade ej verkat mera än att Brenners ankomst kunde släcka dem, och ånyo i ynglingens själ uppväcka den fordna kärleken för kung. Carl, och Bernhard kände sig lycklig af sin framgång. . Ni var skådeplatsen förändrad. Den unge krigarens: obetydlighet hotade att krossa honom ..-. Han borde vara rik och mäktig, och hade kunnat vara det ... Envåldsmakten blef honom förhatlig ... Hvart vilja då konungarne komma utan sin adel ?.-. mumlade han... Adeln är thronens pelare... de hafva sjelfve undergräft den. Och hvad hafva vi fordrat?... Att kungen ej bör vara despot, bör göra afseende på sin adels råd... Det är icke mer än billigt, ty Gud har icke skänkt honom ensam allvishet, och adeln är hans enda omedelbara undersåter... Din lära är sann, gamle redligt tjenare ... Den frie krigaren trodde det icke... den få gelfrie, på namn och egendom plundrade mannen, måste tro det. Men... hvem är jag?... Det tycks, som vågade den gamle icke yppa det... Jag känner mig vara en a konung och fädernesland för intet brott förskjuten ättling af en ädel stam, beröfvad ända till minnet af mina för fäders bragder och ära... O, detta minne, som för hvarje annan än mig är ljulft som känslan af ett rent samvete! Så var då den tappre, men blödige ynglingen snärjd i den gamle, listige förförarens nät. Till att utföra ni dingsverk framsmyga så villigt de onda makterna, bort plåcka här och der en skön, ädel blomma, och ditplan terar i stället en giftig ört. De veta nog att den i sinon tid skall bära hundrafaldig frukt. Det första Dittmar företog, var att expediera tyenn