Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 2

Rörande de diplomatiskt-politiska förhållanderna vet man icke hvart ödet leder. Så myc-l! ket är likväl säkert, att projektet .om ett sjelf-. ständigt Schlesvig skulle möta mycket motstånd. Redan hafva sehblesvigarne afgifvit adresser till centralmakten deremot, och folkförsamlingar och föreningar hafva åtagit sig saken. Oaktadt Angustenb: urgrarne, Rewentlows Preetz, Lilienceron, prc ofessorerna Falk och Rawit motsatte sig Olshausens förslag om landtdagens imkallande, så segrade detta förslag likväl, och således stå vi nu ungefär på såmma punkt, som då hertigdömena först reste sig. FRANKRIKE. Rateauxs förslag, som blifvit diskuteradt i Nationalförsamlingens afdeiningar innan kommitteledamöter utvaldes till att yttra sig deröfver, har der väckt ett stort intresse. Molt har uttalat sig för, att församlingen skulle utsätta en bestimd tid för sin upplösning. Lifligast var diskussionen inom 7:de byrån, der två ledamöter af förra provisoriska regeringen bekämpade hvarandra. Marie utvecklade nemligen på ett mycket klart sätt, att det var församlingens icke endast rätt utan pligt att uppfylla sin sig sjelf ålagda bestämmelse. De petilioner som inkommit för upplösningen voro icke så talrika eller så beskaffade, att de bevisade en bestämd vilja hos folket i det afseendet, och han sade att, om ministeren icke hade förtroende af församlingen, vore det den som måste afträda, icke församlingen. Lamartine deremot medgaf, att Marie hade rätt såsom jurist, men icke såsom statsman. Han uttalade sin aktning för nationalförsamlingen, hvilken han sökt att tjena men icke att behaga, och med hvilken han kunnat vara oenig, men hvarför han gaf sig sjelf skulden. Han, liksom M rie, hade önskat, att församlingen kunnat vara ordningens och fredens långa parlament, och han hade nyligen funnit sig på dess vägnar djupt sårad af att höra Odilon Barrot, som eljest är så parlamentarisk och visade en så stor välvilja för sina kolleger, glömma sig till den grad, att han (Lamartine) varit nära att uppstiga och säga: församlingen lika litet upplöser sig för ett tal som för bajonnetter eller uppror,, derest han icke varit öfvertygad, att B. råkat säga mera än han tänkt. Men han ansåg förhållandet för ögonblicket vara sådant, att församlingen måste nödvändigt sätta en gräns för sin tillvarelse. Församlingens värdighet var nemligen kränkt derigenom, att flertalet af dess ledamöter komprometterat sig genom att med en oförståndig ifver arbeta för Cavaignaes val, under det att folket ville annorlunda. Denna värdighet var äfven kränkt, då den hört en minister utropa: Er tid är till ända ! utan att denne minister följande dagen fallit. Ett af två: antingen måste ministeren störtas och en ny bildas, eller också måste församlingen göra en appel Hutill folket. Han slutade med att använda orden af en bland de utmärktaste diplomater i Paris: om valen ske i ögonblicket, föregå de under ett lefvande hopp; om de först utsättas till lång tid härefter, skola de ske under svikna förhoppningars välde, Hvilket är väl bäst för republiken? De lagar, som under alla omständigheter skola blifva afgjorda af nuvarande försam ing, äro den om statsrådets organisation, om presidentens ansvarighet och vallagen. . Den förra har undergått sin första pröfning, utan att någon enda talat mot förslaget. . Då lagen om bevillning af arf och gåfva förevar, yttrade Billault sig deremot, på ett sätt, som om han ville antyda att han är ifråga till konseljpresidentskapet. Han yttrade derjemte, att han ansåg att i Frankrike, liksom nu Cobden yrkar i England, finanserne måste hjelpas senom indragningar och besparingar, icke genom nya utlagor. Märkligt nog tog äfven han 183535 års budget till mönster för hvad som kunde åstadkommas. : Den var 400 millioner francs mindre än den nuvarande: TYSKLAND. Alla som verkligen egna deltagande åt den arbetandes öde känna mer än väl att för honom, — han må nu vara:hustjenare, dagakarl; konstnär, handtverkare eller hvad som helst, ingen ting är så tryckande, som. den beständiga sorgen att en gång förr eller sednare blifva oförmögen att arbeta, råka i nöd och brist och slutligen komma att tillhöra allmosetagarnes klass. I mening att skaffa en hjelp häremot hysa ett par fabriksegare i Berlin F. A. Schumann och G. Hänel den åfsigten, att för de i Februari sammanträdande kamrarne framlägga en utförlig plan till en allmän association för bildandet af en national-invalidkassa. Denna association skulle handla gemensamt med staten. Hufvudgrunderna af planen hafva redan blifvit meddelade åt regeringen och denna har förklarat sig vilja på allt sätt understödja saken. — En annan på de noggrannaste och mångfaldigt pröfvade beräkningar grundad plan till en försörjningskassa på ålderdomen för arbetare af alla slag har af lokalföreningens -Kassakommission blifvit uppgjord och offentliggjord. Deraf har det visat sig, att utan biträde af sjelfständiga handtverkare och fabrikanter en sådan kassa icke kan ega bestånd. På sednastb tiden hafva flera af den gamla