Aftonbladet – 30 januari 1849, sida 1

Hvad jag menar?... Att fröken Regina, som älsk prinsen, svurit honom trohet... nu älskar en annan... Regina darrade häftigt. Trots sin inbundna och I sliga karaktär, stod hon förintad af förskräckelse öfver a så fort se sig upptäckt. Hon vågade ej ett svar, uta brast i en flod af tårar. Gråt, olyckliga flicka! sade geheimerådet med mil röst och förställdt medlidande. Gråt, jag kan ej, jag vi gar ej klandra er!, Hvar finnes den, god eller ond, som icke i smickrare: a sina lidelser tror sig höra en vän? Regina kastade si till Dittmars bröst... O, min beskyddare, min far! låt mig gråta vid er hjerta! Ja, jag älskar, jag tillber Bernhard... Jag vill lö, för att kunna vinna hans genkärlek!.. Betrakta mi ;j med dessa skarpa, iskalla blickar... Jag vet ju, det ä omöjligt... Hvarföre skulle jag lära känna den herrligt nannen? Förut var jag så lycklig! Nu var äfven Regina i Dittmars våld. Bernhard hade imedlertid lika liten aning om de åsk noln som hotade att förmörka hans kärleks himmel, son m de faror, dem Reginas brinnande passion kunde ådrag: wonom. Emedan ännu en god stund återstod innan han jenstgöring hos hertiger vidtog, begaf han sig ut för at se exercisen, som hvarje morgon med trupperne skiftevi: örehades, Iwo hade alltid mött konom då, men saknade: mu; ingen hade sett den unga gossen, hvilken föreföll, icke llenast Bernhard, utan alla som kände honom, så oändigt älskvärd, ja, intagande i sjelfva det pojköfvermod, som os andra under slyngelåren visar sig såsom det odrägliaste af allt. Iwo älskades och söktes af alla. Dertill idrog förmodligen den sympathi, som medvetslöst herrkar könen emellan. ,Hvar är då Iwo i dag? frågade Bernhard några af ina omkringstående vänner... Gud vet!... Han har inte synts till ännu... Gossen var trött, ban sofver väl än... Jag har sökt onom, men dörren var stängd... svarades det från alla idor. Nå, har någon hört hur baron Duwald mår? fortfor jernhard, Så der, illa nog. Det var en förbannad blessyr! varades nästan i chorus. Läkarne frukta för hans lif... inföll en. Och det värsta af allt är, att hans mor är närvaande ... tillade en annan.