Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 3

ee SJ MM VALID MT LITTERATUR. Runa, svenska Fornsamlingar, utgifne af Richard Dybeck, 1848. — Dessa fosterländska kollektioner äro längesedan allmänt bekanta, och hvar och en, som med hr Dybeck har smak och tycke för dessa innerliga, landtliga, stundom forngamla, men mången gång också ännu fortlefvande bevis och exempel på svensk sång, poesi, lekar och andra med folklifvet nära förbundna saker, har säkert med intresse emottagit hvarje nytt häfte från hr D:s nitiska hand. Det vi i dag tala om, innehåller väl ingen musik; men har desto mer egnat sig åt berättelser och uppgifter om gamla minnesmärken, illustrerade genom ett antal träsnittsafbildningar. Häftet börjar med en relation om gräfningar, anställda i Svenska Grafminnesmärken, fortsatt från förra årgången. Här förekomma för det mesta monumenter från Södermanland. — Sedermera öfvergår hr D. till Upland, och fäster sina läsares uppmärksamhet vid den mängd rika och vigtiga underrättelser i handskrifter om det fordna Upland, som finnas på bibliotekerna i Upsala och Stockholm. Dessa öfverflöda af obegagnade efterrättelser af största vigt, säger hr D., för så väl kännedomen om det gamla Upland, som om hela Sveriges forntid i allmänhet. För att visa exempel härpå inför han ordagrant och in extenso: Inqvisition och Förteckningh på ,Monumenterna och Antiqviteterna uthi Befallningsmannens Abraham Winges Befallning, hållne Åhr 1673), hvaruti åtskilliga märkliga anteckningar förekomma från Lagga (dervid en officiell notis meddelas om en liten flickas bergtagning), Östuna, Husby, Gottröra, Närtuna, Kårsta, Garn, Skeptuna, Lunda, Widbo, Skånhälla, Markim, Orkesta, Frösunda, Waltuna, Fresta, Hammarby, Wada, Angarn, Ösby, Akers och Riala socknar. Hr D. visar huru önskligt det vore, att dylika gamla relationer (af presterskapet och andra embetsmän) blefve genom trycket tillgängliga för allmänheten och sattes i tillfälle att kunna-Jättare begagnas vid blifvande landskapsbeskrifningar. — Från Nerike har hr D. blott en kort, men i sitt slag dock rätt intressant anteckning från Stora Mällösa (Midlandsö?), jemte affitning af en kiluddformig stensättning, af sällsynt slag. Den häntyder hvarken på en begrafningsplats eller domarering, och man har om dess fordna bestämmelse ingen visshet. Till formen har den blott sin like på ett enda ställe till i landet, nemligen i Halland. — Fortsättningen från förra häftet af Blommor ur en Svensk Ortekrans,, hvaraf här delgifvas 3:dje, 5:te, 6:te, 12:te, 19:de, 21:sta flockarne, meddelar vidare uppgifter på provinsnamn, för ett antal blommor, jemte förklaringar om deras äldre benämningar. — Vi taga oss slutligen friheten att, såsom ett slags stilprof af ganska eget slag, ur Runa citera följande folksaga om Räfven, Bonden och Draken, upptecknad från Skåne. Hr D. yttrar derom i ingressen: Nedanstående, gamla och vidt kringspridda, saga meddelas här ord för ord såsom den blifvit berättad af en bonde i Hörby socken, Frosta härad och Skåne. Uppteckningen angifver således ej mindre den nakna händelsen, sådan den genomgår alla öfverlemningar af sagan, än äfven egendomlighetcn i skånska allmogens sätt att uppfatta och utbilda en slik lemning, samt derjemte uppteckningsortens mål, så i ord, som i talesätt (dels af skånska, dels af Sk. Sv. dels af blott högsvenska ord), och, hvad minst bör förbises: skåningens sätt att föredraga. Sjelfva folksagan låter ord för ord som följer: Om Räfven, Bonen å Dragen. De va en bone, som skulle gå i marken å hugga bränne. Når han kom opp ett stiche, så hörde han på afstänn ett yntjelit läde, liasom ded hade vad nån slaven, ella en qvinga i barnsnö, för å ge si