Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 3

oe oe er udad; då fich bonen syn å en gammel räf, som ich å luska i boskanna. Så sa bonen te dragen: bia här ett lite grån men ja gaur borrt,. Då spriner bonen borrt te räfven å hvyska nom i örad, å ir ten: si adt gott ska belönas mä gott, så ska du au en å mina ligaste grisa å ett å mina ligaste åmm å en å mina grannaste gäslinga, ja har på nin gaur,. Hår ska ja dau göra? sa räfyven; jo, nöd mej på väjen, för ja har en drage å gräla mä är hänne. Ja,, sa räfven. Når de nu hade gaud tt stiche, så möda di räfven. Go da Michel! sa ionen ; tack! sa räfven; had ska gott belönas mä? a bonen; mä gott,, sa räfyen. Nu ha vi raugad den rätte dommaren! sa bonen, å nu ska ja II ha rea på min vederpart! Räfven ville då ha veda va di trättes om; dau svårte bonen, adt han jade hjolped dragen ud å ett hol, der hänne i barred, å tsrajs bed han me, de va väll inte rätt ! Nä, katten häller! sa räfven; ja vill gau å titta m ded e sannt, ni sier,. Så följdes di ad, å når li dau komme te kullan, tittade räfven ing, åsa att an inte fich råmm där inge. Ded ska du få se! a dragen å kröb så ing i kullan. Dau vinkade äfven åd bonen, adt han skulle trilla steinen for wolled, som han osse gjore. Nu ble dragen inge en ng inu, å räfven ville ha betalning for ded han d abekat; men bonen ville inte följa mä hemad å i nom de löfvade lächerbidana; Nä, sa bonen; du faur säl löba hem å helsa frau me, så faur du rad där e löfvad. Räfven han löb åsta, å når han om te gaurcen, tar han väjen te svinahused; där va oen mä en hal snes bra grisa. Räfven hälsa frau! vonen, adt han skulle ha en å hanses ligaste grisa. ;Ded kan du väll faub, sa soen, men lä me läsa åst. Gör ded, sa räfven; harpå soen sätter se vå ännen, å dro te å skriga. Dau kom där en hel nes grisabyttinga ing i svinahused, å ess räfven inte ad te å springa derfau, hade han bleed te en måenmad. Sin ge räfven te gausåhused, å ville ha ide; hälsade sau på gausen, som va man över dom, dt han skulle ha en å hans grannaste gäslinga. Ded kan du väll fau, sa gausen, men vi e så nögeda, sau vi behöfva to våss fåst; gören ded lau, sa räfven. Gausen gich då mä hela gausayngen ud i dammen, som lå ve gauren, å räfven ich mä te dammen, å väntade på toningen, adt van måtte fau lid å eda. Mcn gausen ba nom bia e di kom te lanns. Där sau räfven se osse bedran! Då gich han hän te faurahused, å kom in te vären I hälsa frau bonen, adt han skulle ha ett ä hans igaste låmm. Vären svarte: ded kan du väll fau, nen di e så späa, å ja tror, om du tar me säl, så aur du litt å tugga på. Ded ä ja nöjd me, sa fyen. Ha dau inte bråttom, sa vären, ska ja sa de på gott rå: här e en li udanom; om ja springer opp pau den, å du bler neanfor å gabar ist, så ska ja springa i de, sau slipper du å tugga. Därme va räfven nöjder. Räfyven sto neanfore, å vären språnt så frist te räfven, adt han miste alla framtännen å trilla nåna slav ikring. Då försto räfven, adt han hade ingen lycka mä snålheden. — Bonen, som va i skåfven å hoggde bränne hela dan, kom hem te qgvällen, å fraugade qvingan om hon hade sett te nån räf på gauren om dan. Ja har vest ded! sa qvingan; har han fåd nåd här? sa bonen; nä de tror ja inte, sa qvingan. Ja, men ja tror, adt han lurar pau våra gäss i nött; ja ved ingen bätter rå, än adt vi får slaita dom, å ta te stan i måren, å sälja dom; gören ded), sa qvingan. Då slaitade de en tretti stichen. Om ottemål skulle bonen mod stan, å räfven hade gået på skavait om nötten, å hörde hår ded gich te i gauren. Når bonen var dau resefäri, ge räfven i forvaj å Ia se mitt på väjen. När då bonen kom kjörandes, slo han opp övat å fe se räfven ligga på väjen. Bonen han trodde räfven va dö; gaur. så hän ålägger nom öfver rompen mä snärtarefan tåTtre rapp. Men han rörde se inte. Då to bonen nom i nachen, å kastan bag på lassed; sin gich han å söv å kjörde: Mellomti hade räfven go ti på se, te å eda mårenmad; sögte så ud ded ligaste, som fåns på gässen: Gumpen å bröted; å sin to han nåna på nachen, å ha te en annan maultid. Men bonen sau inte ätte sitt lass, utan kjörde te torred. Når han kom did, sau han ätte lassed, å varsnade, adt räfyen va väch; man han kunde då inte sälja nåd å de därna, udan som han hade lided pänga, köfte han nåd stångjern, for ban skulle beslå nåna jul. Mellomti mäns bonen va i stan, hade Michel raugad varjen i sköfven, å han bar sina gäss på nacken; dau de hälsa på hårandra, å räfven fortalde for varjen hår han hade bekommed sin frukost, å om varjen ville ly hanom ad, så kunne han osse komma te litt å löfva vä (for han va udsvalten). Sin fortalde räfven sin historia, hår han hade lurad bonen, å sate varjen, adt om han ville gau å lägga se på väjen om qvällen, når han trodde bonen kom tebaga, å tåla ett par snärtarapp, så kunde han få eda ded, som räfyen lemnad. Men å skaen bler man vis! — Bonen, som kom i skomningen ifrå stan, fich se varjen ligga på väjen, å trodden va räfven igån. Nä du faen! sa bonen, du ska inte lura me mera To så den ena jernstången, å gich hän å lägger en öfver lännen tåtre tag, så de knagade i här lem. Varjen asade åsta, å ville ungan såddana slav (å som villjyr hadade han se säl). Derätte om måronen ville räfven osse ha måronmad; ge så te forre bonagaur, å passa på nåna änner, som bonen rådde om, å som va oppe i sköfven i ett tjarr å skulle to se. Då passa räfven på å skulle ta se frokost; alla ännerna gich i ra i ra på en smal stie mellom boskanna, å räfven satte se ve en tjörneboske, å vispade mä rompan. Men ded ble inte bäder, än rompan ble hängandes i bosken, å då han dro te å to den fåste, så gich rompan å. Räfven skamma se dau for te å ta fleer, udan ge å bar den i mungen, å de ånre fich gåu i fre. När han nu kom ä bar ånnen i mungen, mötte han varjen igån, å de hälsade på hårandra. Då sa varjen: du har allti mad, så du inte schvälter, de e väll bra ded, men de du vunget i den ena ännen, har du tabat i hin. Räfven ble möd förargad öfver ett såddant or, å mente på adt han skulle väll bjelpan for säddan sjuga. Dan ätte om måronen gich räfven te sjön, for te å söga om han hitte nånna ålaholl, som han trodde se finga nånna smau toska ella nåd anned, som de kunde kåstad på isen. Så hitte han en surer tosk, som han to å bång fast ve rompan; å så te å asa ästa män!-— Når han kom då te sjökånten, så möder han varjen igen, å de hälsa på hårandra. Varjen sa: du har fischad, tror ja; å allri e du udan bugafylle! Nä men, sa räfven; behöfver du nåd, kan du 0sse gau å fischa; hår ska ja då gjöra ? sa varjen; jon, sa räfven, ja har bara en liden rompänne, men så hogger fischen fast i en, når ja såded en time, ella nåd minger,. Kan ja gjöra lia-så, så kanhända ja kan osse fischa? Ja visst ded! sa räfven, for du har länger rompa än ja. Varjen ge då ud på isen å hitte ctt ålaholl; satte så rompan nör i holled, å når han såded en stung, så begynnte de å svia bra; då sled han te, så alt rompan gich å tält ve. Då ble varjen arg mä beske, å mente på for se säl, adt han inte skulle söfva ingan han hade raugad räfyen å lönt en for gammal ost. Gich sau på spor ätte räfven. Men räfyven, som allti passade på go foå, hade då sprunged i forväj, å kom så te en brung, som va mä trissetöj, så adt en spann hängde oppe, ä en nöre i brungen — men tommer. Räfven hoppa i spannen, som hängde oppe i holled, å kom så nör te vanned, för månen skente TS a fe tr bd a få Ae