Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 3

väsendtligaste förändringen, nemligen i afseenr le på vapenöfningstiden) blifvit af R.St. bifallna. Ingenting hade nu varit enklare, än-att Aftonposten erkänt detta beriktigande. Dermed hade saken varit slut, och redaktionens heder hade icke lidit något deraf. Men detta gick det bekanta rätthafveriet alltför nära. Emellertid var misstaget för uppenbart att kunna förnekas. Ett get slags hoplappningsförsök måste derföre företagas, på följande sätt. Aftonposten låtsar nelt beskedligt som om det i dess förra artikel af den 135 allsicke hade varit fråga om vilka punkter i regeringens skrifvelse blifvit bifallna eller afslagna, utan som detta bifall eller afslag haft afseende på de punkter som nnehållas i Aftonpostens egen rasume af frågan. Afven denna behändiga manöver lyckas likväl ej bättre än alt Aftonposten dessutom måste, för att kunna jemka ihop saken, sjelf förklara, att fjerde punkten med dess momenter 2) och b) i Aftonposten mötsvaras af andra och tredje punkterna i. riksdagsbeslutet, samt att Aftonpostens femte punkt, jemte tillägget, motsvarar de tillägg, som följa efter fjerde punkten i riksdagsbeslutet. Hocus pocus filias! )Hålt nu örenen stifve, Henrik! och — följaktligen, heter det, är det en fullständig hosanning, att Aftonposten uppgifvit såsom bifallet hvad R. St. afslagit.o Hvad angår mig nu, menar Aftonposten, det i förra artikeln iberopade uttrycket: med undantag af det som i 2 och 3 punkterna (af regeringens proposition) framställdes) — — blefvo alla dessa regeringens) förslag bifallna,? På visst sätt kan denna profbit på vår kollegas sätt alt polemisera, vara rolig. nog, och vi skulle verkligen endast betrakta den så, om icke den destillerade bitterhet uti ord och åthäfvor, hvaraf försöket i öfrigt åtföljes, gåfve oss anledning att beklaga ett sinnestillstånd, behäftadt med den grad af retlighet, som dessa af ett intet eller åtminstone af den obetydlisaste anledning härflutna Aftonpostartiklar utvisa. I sammanhang härmed upprepas äfven ånyo en tillvitelse, som Aftonposten sistl. höst sjorde Aftonbladet, att ej hafva reda på hvarom det tvistades i skatteförenklingsfrågan (i anledning af en vid den tiden i Aftonbladet införd insänd artikel, och ett par noter dervid). Vi anmärkte då först och visade i korthet, att denna beskyllning innefattade en förvillelse hos Aftonposten, och då påståendet icke dess mindre fortsattes, erbjödo vi oss att vid en muntlig konferens öfvertyga red. om sitt misstag, för att ej behöfva trötta läsarne med en vidlyftig polemik, som tjenade till intet annat än att slita en personlig tvist; hvilket icke hade hindrat A. P. att sedan publicera resultatet af konferensen. Detta aktade sig likväl Aftonposten att gå in på, utan fortsätter i stället helt enkelt att upprepa samma beskyllningar för tionde gången, antingen i den tron, att verkligen hafva rätt eller ock enligt regeln: calumniare audacter, tamen aliqvid heret. Aftonposten synes härvid hysa den öfvertygelsen, att Aftonbladet, som det ärar med så vackra epitheter, icke skulle kunna nyttja repressalier af samma slag, om det ville; vi bedje dock i det afseende att få erinra, att man endast behöfver studera Aftonpostens egna artiklar emot oss, för att der kunna uppsamla ett tillräckligt förråd af projektiler, af hvilkas återsändande vår kollega skulle vara föga trakterad. Vi föredraga för vår del att låta dessa projektiler qvarligga der de fallit ned omkring oss, såsom erinringar om den tredubbla egenskap att vara human i ton, ärlig i cilationer och dräpande i sak,, hvaraf Aftonposten i de här ofvan ifrågavarande artiklarne gifvit så lysande exempel.