Aftonbladet – 22 januari 1849, sida 3

le oe va 1 0. 1Hå be n t e n r i h 1 t ww Mm ee 0 j j drig kunna förlika oss, och som gjort att våra sednare historieskrifvare, likasom nästan hela den läsande och forskande allmänheten, kastat dessa auktorer öfver bord. Det förtjenade dock undersökas, om ej det absurda här blott består uti ett inskjutet, oväsendtligt element, som kan frånskiljas det öfriga, och hvarefter detta gifver oss både oväntade och förträffliga lärdomar. Det är ett slags fix id hos våra äldre auktorer, att nödvändigt vilja sammanbinda den gamla götiska ur-historien med Noach och hans i Pentateuchen omtalade afkomlingar. Den brygga, som de för detta ändamål ur egen fatabur uppresa emellan första Mosebok och Nordens egna gamla urkunder, kan icke undvika att för hvarje ofångad läsare ställa sig i den besynnerligaste dager; och denna första åtgärd återkastar sedan på det öfriga ett skimmer, som tvingar på oss misstanken att äfven här ej träffa annat än besattheter. För rättvisans skull måste vi likväl tillen början besinna, att våra auktorer äro gansha ursäktliga för deras fixa id. På den tid då de skrefvo, hölls det för en afgjord sak, att likasom den Hel. Skrift för oss är källan till de högsta religiösa uppgifter, så måste också alla de historiska underrättelserna i Pentateuchen ej allenast vara i och för sig sjelfva sanna, utan utgöra det enda sanna ifrån vårt slägtes gamla tider. Det var således angeläget för Skandinaviske historieskrifvare, som ville börja vid begynnelsen, att, på hvad sätt bäst ske kunde, låta Noachiderne Jafet, Gog och Magog komma tull vår Nord och der stifta riken; ehuru Bibeln sjelf ej gifver någon vink om sådana re;Isor för Jafet och hans barn, lika litet som våra inhemska götiska sägner veta det ringaste -Jaf dem, samt det slutligen af förnuftets ljus förblifver obegripligt, hvarföre någre af Noachs barn ech barnbarn skulle från Araratstrakten -Idraga så långt bort genom obekanta, obanade Iländer, för att, utan allt menskligt skäl, sätta sig ned i vår nord, då de måste hafva fullt af Itoma, för kolonisering användbara länder helt nära omkring sig vid Kaukasi södra fot, deras faders apobaterion. Om wi förvisa denna absurditet ur våra författares berättelser, så qvarstår likväl en hufvudsak, en ständigt återkommande tradition, upprepad från så olika och sins emellan skilda -håll, att saken ej synes kunna hvila på blott en inbillning. Det är sägnen om Göternas utvandring från Skandinavien, hvarefter de spridde sig i Europas östra, södra och vestra kanter, under anförare, som till och med namngilvas (Filmer — Filimer, Valamir — Berik, Bojorix); och i skaI ror, så talrika, att de likasom öfversvämmat iänderna, dit de kommo. Denna flere gånger förnyade, men urgamla händelse har gifvit anledning att kalla Skandinavien vulva gentiump, ;vagina populorump. Hr W. har biträdt åsigten om några af våra äldre historieskrifvares här omtalade rehabilitation eller återställande till det anseende, att de må brukas och begagnas som förfaltare, visserligen icke värde att antagas för auktoriteter i allt — långt derifrån — men i en mängd ämnen, der man på den sednare tiden, snart sagdt obetingadt, förbisett dem. Hr W. har för detta ändamål i sitt bibliotek en ganska läsvärd artikel om bröderna Johannes och Olaus Magnus. I och för den sednare har ban d ssutom en annan liten uppsats, författad af Sam. Ödman, kallad Anmärkningar rörande hushållningen och Sveriges Naturalhistoria utur Oiai Magni Svenska historia,, hvari mycket förklaras, hvilket man förut hållit för orimliga fabler och ansett som bevis på Olai Magni opålitlighet. ; Såsom ett bland de förnämsta medlen, likväl, att bekämpa den Isländska inflytelsen på vår Nordiska häfdateckning, har hr W. valt och i silt bibliotek mfört ett antal uppsatser af Riähs, Dablmann, Meidinger, Möllenhoff m. fl.; men framför allt af den förstnämnde. Det är bekant, att Rähs bortförklarar nästan hela värdet af Eddorna och en mängd andra Isländska öfverlemningar, nemligen för så vidt något bistoriskt om de Nordiska folken på dem skall grundas. Han anser den Isländska poesien för det mesta vara utgången ur den Anglosachsiska; samt påstår i allmänhet, att den Isländska kulturblomman — hvad den ock i och för sig må innefatta — dock aldrig lefvat hos och inom folket (åtminstone ej det Skandinaviska) såsom en dess tillhörighet, utan endast utgjort ett slags drifbusväxt, odlad af de skrifkunnige på Island: således en sak blott för lärdomen och dess idkare, men icke för de Nordiska nationerna, såsom sådana; hvaraf då ock följer, att denna Islandism, huru märkvärdig den än må vara såsom lillerärt faktum och fenomen på Is. land, dock in enting historiskt bevittnar i och för folken sjelfva, deras händelser, deras relision och seder, deras utmärkta personligheter 0. S. Vv. Nu är det väl sannt, att -Röhs kan hafva rätt i denna åsigt på det hela taget och ör så vidt Islandismen nedsättes från sin hitills besutna thron inom vår historias bearbeare. Men då Rähs och de fleste andra af de införde författarne icke nöja sig härmed, utan vidare gå ända derhän att söka grunden och förslaringen för nästan allt, rörande den Skandinaviska fornhistorien, uteslutande i Tyskland, i inglosachsiska, Frankiska och slutligen Engelka uppgifter; så visar sig häruti, å andra silan, brodden till en ny ensidighet, af äfven beänklig art. Danmarks historieskrifvare Dablann har utdömt Saxo Grammaticus (nemlien i och för de äldsta tiderna), men ungeär. cnahanda eller analoga grunder finnas taande till Saxos försvar, som hr W. gillat och vegagnat i och för Johannes Magnus; hvarmed isst icke följer, att Saxo (lika litet som J. M.) kall hållas trovärdig i allt, men dock böra beagnas utan total förkastelse. — En och annan nmärkning af dylikt slag erbjuder sig här och ler. Att med det Scandinaviax, hvarom ronerske författare tala, ej skulle hafva, förstådts NNAF Än Tuclklanda manna I. a 213 flickas.