IV. Justitieriksministern Julius Heckscher. En rik bankir i Hamburg af judisk härkomst, men öfvergången till kristna läran, är fader till Julius Heckseher, som föddes på 1790-talet. Gossens uppfostran börjades i ett af de berömda instituterna i Gentve, hvarifrån han vid 16 års ålder återvände till Hamburg för att besöka Johanneum, som då ännu stod under Gurlitts utmärkta ledning. Vid nitton års ålder ingick han vid universitetet i Göttingen med det vitsord att hafva riktat sina utmärkta naturliga gåfvor med ett icke obetydligt förråd af vetenskapliga kunskaper. Här utvecklade sig hos ynglingen en sällsynt energisk karakter, samt en ifver för studier, som gjorde honom känd äfven utom kretsen af hans dagliga umgänge. Då år 1818 en konflikt hade uppkommit mellan studenterna och myndigheterna, lemnade äfven Heckscher, med de andra icke hanoveranerna, Göttingen och vände sig till Heidelberg. Stridigheterna, mellan handtverksskråna och studentkåren, som uppkommo härstädes, blefvo icke fremmande för Heckscher och han blef snart en den sednares anförare. Såsom sådan aflade han först bevis på en utmärkt talaretalang, samt visade prof så väl på moraliskt som fysiskt mod, hvartili kom ett skickligt handterande af vapen. Efter tvenne år återvände han till Göttingen, hvarest han förde ett mycket isoleradt, från alla studentupptåg bannlyst och åt de allvarligaste studier egnadt lefnadssätt. Han promoverades, företog under någon tid resor, och egnade sig derefter i Hamburg åt advokatyrket. En viss sträfhet och brutalitet i hans yttre väsende gjorde att hans grundliga kunskaper, hans redlighet och iver icke blefvo så snart erkände, som de hade förtjenat; först småningom lyckades han vinna en vidsträcstare praktik. Han ådrog sig en allmännare uppmärksamhet, då han för omkring 40 år sedan med framgång utförde en då vidt beryktad process, rörande ett för slafbandel misstänkt skepp, hvarvid han fick tillfälle att i hela deras glans utveckla sina insigter i den högre juridiken. Från denna dag erkändes han som en bland de yppersta talangerna bland jurister aff: rstarangen, och lyste isynnerhet vid handelsdorustolens muntliga förhandlingar såsom lycklig talare. Han sysselsatte sig mycket med stalsmannafrågor, och uppträdde vid flera tillfällen, bland annat i Hannoverska författningsfrågan, såsom skriftställare; han var någon tid redaktör al Neue Zeitung, samt något sednare medarletare uti den politiska afdelningen af den vidt utspridda tidningen cWöchentlichen Nachrichten, som i trots af titeln är ett mycket läst dagligt blad. Efter franska februarirevolutionen slöt sig Heckscher med värma till de tyska reformvännerna och vann snart ett betydande inflytande. Han hängaf sig med ifver åt dessa sträfvanden, men modererade vid flera tilifällen de radikales stundom ofverdrifna fordring.r, ehuru han öfverhufvud af dessa ansågs tillhöra deras parti. Vid bildandet af det tyska förparlamentet uppmanades Heckscher af många att såsom representant f.r Hamburg begifva sig till Frankfurt Äfven de radikala demokraterna understödde denna uppmaning, och uti en talrik folkförsamling valdes han af en stor majoritet till deputerad för staden Hamburg vid den tyska riksförsamlingen. På denna post uppträdde han med mycken energi. Intet tillfälle af betydelse gick då förbi, utan att han tog verksam del :i debatten, samt med sin ovanliga skarpsinnighet och en utomordentlig dialektisk talang glänste såsom en särdeles lycklig talare. Bästa beviset på betydelsen af hans talang och inflytande, är det bittra hat ban tändt hos det parti han städse segerrikt bekämpade, och hvilket oupphörligt mot honom riktade sina ilsknaste utfall, under det han kring sin fana samlade allt flera af frihetens vänner. Hecksche:s sednaste verksamhöt, först som deputerad vid riksförsamlingen, och sedan såsom medlem af riksministeren, der han frut beklädde justitieportföljen, men cefterträddes af Mohl, för att efter v. Schmerling öfvertaga utrikes ärend:s ledning är allmänt känd