Aftonbladet – 20 januari 1849, sida 3

Horn fattade Conrad Ribbings arm, och förde honor afsides... Hur finner ni Fredrik ? frågade han hviskande. Äl han handterlig? Ingen fara, herr grefvel hviskade Ribbing till svar Funnes intet annat råd, så vore han färdig att taga kro nan med tänderna, på samma sält som en borgare måste taga fikonet. TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. Prinsessan Ulrika hade, jemte sin favorit Emerentia tagit plats i ett fönster, för att åskåda paraden. Den älskande Ulrika hade blott ögon för sin gemål, då deremo! Smerentia lät sina blickar flyga öfver allt. Ilon varsnade derföre nu, redan på långt håll, en för den tiden granr resvagn, och bredvid den, en herre till häst, följda af flere. dels åkande, dels ridande personer. Härpå väckte hor prinsessans uppmärksamhet, och båda förlorade sig i gissningar, hvem det kunde vara, som nalkades med sådan ståt Snart löstes gåtan. Emerentias skarpa ögon igenkänd livreet ... Ers höghet! det är geheimerådet von Dittmar... men hvem som åtföljer ho om till häst, det vete Gud! Det är en helt ung gosseln Men se, ers höghet, huru väl han rider, se hur han tyglar det ostyriga djuret! Kors, så vildsinnt den är! utropade prinsessan. Se, han satte öfver grafven!... Ian måtte väl ej försöka att rida öfver gärdsgården... Jo, jo,... hästen skall säkert kasta af honom... han bryter halsen af sig... Det anländande ekipaget, äfvensom den djerfve ynglingens ridt, hade lika väl blifvit bemärkta af prinsen och hans omgifning, som af prinsessan och hennes dam. Oficerarne ropade om hvarandra: Det var dj... till pojke att rida..! Det blir kavallerist med tiden ..M För Bernhard, som ingen befattning hade vid trupperna, voro frestelsen att likna, och nyfikenheten att lära känna den djerfye ryttaren, för starka... Han sporrade sin häst, flög till de ankommandes möte, och det giek så, alt kung Carl sjelf skulle hafva ropat: Bra!