Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 1

det är sannt... och hvad skulle han ej vara nuv, om hans olyckliga stjerna ej qvarhållit honom hos turkarne; -men der satte han allt här hemma på spel... Brenner fattade eld... a Han är oförliknelig, ja, den störste man, som på: jors den blifvit född till en krona. Stor i medgång, har. han visat sig ännu större i motgången, och hans bosättning i Bender var endast en handling af fin politik ... Men, min Gud, hvarför ej då personligen besöka Sultan ? Hvadstänker ni på?. Kungen, med sin gudsfruktan? Skulle han, den kristne fursten, besöka den otroghe? Kans hända ställa sig i spetsen för kristenhetens fiender, för att med dem slå en kristen monark, som; ehuru grek, likväl tror på vår Frälsare? Nej, allt, hvad som kanr-stå tillsammans med ära och tro, gjorde han. . De otrogna insågo det och ärade honom. Sultanen sjelf blandade sig, förklädd till Janitschar, tvenne gånger i de skaror, som förskaffade sig tillstånd att i Demurtasch gå in och seden sängliggande hjelten. Huru mottogo de honom icke; med hvilka rika skänker öfverhopade de honom icke, och huru vördnadsfullt; under blandad bäfvan och beundran, beledsagade de honom icke på hemvägen ? Under detta samtal hade hvarken Brenner eiler Bernhard märkt att mannen i vrån bakom kakelugnen tömt sitt halfstop, knackat ur sin pipa; och så sakta som möjligt smugit sig sin kos. Afresan har jag icke hört fullständigt berättas .:.?9 sade Bernhard. Jo, Grothusen, som bäst af konungens hela omgifning förstod att behandla turkarne, afgick från Demotika till Constantinopel, för att tillkännagifva sin herres beslut, att lemna ett rike, der han i fem år utan resultater förnött en kostbar tid. Ambassaden var utstyrd med en prakt och en talrikhet, som ingalunda förrådde kässans svaga tillstånd; den räknade sjuttiotvå personer. Turkarne eftergåfvo ej heller vid detta tillfälle i ärebetygelser och orientalisk yppighet, men icke i penningeväg, ty derom ville de ej mer höra ett ord. Trehundrade pungar ville de lemna som: skänk, men Carl ville icke mottaga dem. Och hade icke en engelsk köpman lemnat 100,000, och fransyska ministern 40,000 rdr, så hade Carl aldrig kom