Aftonbladet – 19 januari 1849, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 4 Januari. Det nya året har inträdt för oss under föga förändrade omständigheter, med undantag kanhända af valstriden, hvilken just nu öfverallt begynt blifva lifligare, till följd af partiernas mer och mer häftiga uppträdande mot hvarandra. Vårt belägringstillstånd fortfar emedlertid och håller oss under det strängaste förmynderskap, hvilket medför mycket förödmjukande och förnärmande; oaktadt husvisitationerna, arresteringarne och andra våldsamheter af samma slag, icke vidare höra till dagens ordning. Deremot kan general Wrangel ännu icke fördraga hvarken folksamlingar eller klubbar eller föreningar, och lägger till och med hinder i vägen för sjelfva valförsamlingarne, så att dessa, fastän grundlagligen förutsatta och nyss af konungen anbefallda, blifva både försvårade och i .sin frihet fjettrade genom belägringskommendantens godtycke. Det ser verkligen ut, som de högt uppsatte ännu skulle hysa ett slags panisk fruktan för anarkisternas utsväfningar, och skåda röda republiker öfverallt lika talrikt, som Don Quixote såg jättar. Känner man likväl Berlins folk så pass som jag, så har man svårt att återhålla ett småleende vid tecknen till denna räddhåga. Under vår revolutionstid förekommo visserligen många äfventyrliga pöbelscener, men åt hvilka vederbörandes svaghet och våra kälkborgares feghet endast skaffade fart. Hade förhållandet icke varit sådant, så skulle man snart fått makt med denna rusiga gatudemokrati, och dermed förebyggt hvad som sedan inträffade: att reaktionen begagnade den såsom verktyg för sina planer. Hvad ni för öfrigt må hafva hört om dessa pöbeluppträden, så hafva de likväl aldrig gått derhän, att de förlamat lagens kraft; tvertom blefvo så väl anstiftare som anförare alltid gripna och allvarsamt näpsta. Det hela har in skränkt sg till en hop förryckta tal, till fönsterinslagningar och dylikt; men aldrig har man i Berlin varseblifvit sådana uppträden af pöbeln, som ofta förekomma i London, Paris och till och med Wien. Ingen så kallad aristokrat eller reaktionär har här blifvit sårad eller sett sin egendom plundrad, ännu. mindre har här någonsin varit fråga om mord eller dråp. Jag bör derföre ännu en gång upprepa, att man icke må låta förespegla sig gatuupploppen i Berlin såsom orsaken till den med armåeens handräckning tillställda -kontra-revolutionen. Den sistnämnda har tvertom förberedts planmessigt i flera månaders tid, derföre att nationaHörsamlingen antog grundlagsbud, hvilka föreföllo vederbörande alltför demokratiska, och derföre att den under jemnt vexande misstroende till hofpartiets anslag sökte mer och mer motarbeta detta parti, genom grundläggandet af en helt och hållet demokratisk monarki, i hvilken konungen skulle blifvit föga annat än ärftlig president i en republik. När nationalförsamlingen den 31 Oktober beslöt, att adel, hederstitlar och ordnar skulle afskaffas, fällde den sin egen dödsdom; ty från detta ögonblick beslöts å andra sidan dess upplösning, jemte kontrarevolutionen. Allt, som föreföll under mellantiden och gaf sig utseende af bemedlingsförsök, var i sjeifva verket blott ett sken. Ty numera öppnades en strid på lif och död öfver statsgrundsatserna, hvilken dynastien ansåg oundviklig till sitt sjefförsvar. För att vara opartisk, måste man erkänna, att hon genomförde denna strid med lika mycken skicklighet och lycka, som kraft. Hade nationalförsamlingen icke konseqvent vidtagit sin slutliga åtgård: skattevägran — så skulle utgången visserligen varit tvifvelaktig; men kontrarevolutionen i allå fall säker. Kronan ägde till. sin disposition hela den väpnade styrkan, jemte adeln, de stora jordegarne, handeln, industrien och börsens penningekarlar. Borgerskapet var till största delen utmattadt, att ej säga ruineradt, genom stilleståndet i all mnäringsrörelse, och eftertrånade lugnet till hvad AT, a rna de se ana AT