Aftonbladet – 18 januari 1849, sida 3

SO OSSE TS AA Ms BEE redan utgör en kanhända för vidlyftig, fastän i alla fall ofullständig inledning till det utdrag vi ville meddela af den förut omnämnda skriften, och hvilket följer här nedan: Nöjde man sig fordom med att blott tänka och resonnera öfver mensklighetens vigtigaste frågor, interessen och rättigheter, trängde sig då forskningarnes resultater sällan till allmänhetens öron, utan stadnade i systemerna och inom skolans väggar, så vill man nu se gjessa resultater yttra sin verkan i det offentliga och enskilta lifvet. Man fordrar, att samhällsinrättningen skall realisera iderna och sjelf lemna proban på rigtigheten af de theoretiska åsigterna. Delta kan icke ske utan genom ett ombildande af grundelementerna i samhällsinrättningen. Derföre yrkar man på reformer i alla rigtningar, inom skolan, i kyrkan och i staten. Man vill kullkasta det bestående, omdana uråldriga och föråldrade institutioner, undanrödja privilegier, frigöra handel och näringar, upphäfva ståndsoch klasskillnader, och på ett och annat ställe har man tillochmed yvyelat försöka att införa en allmän urkristlig frihet, jemnlikhet och broderlighet. Man fordrar, att styrelsens organer, den lagstiftande och verkställande makten, skola sörja derföre, att arbetet bestämmes efter en förnuftigare beräkning och lönen utdelas efter billigare måttstock, än hittills skett, och att, så mycket möjligt är, ingen, äfven den ringaste och fattigaste, må sakna en efter sina krafter afpassad verkningskrets och en af verksamhet härflytande nödtorftig bergning. Detta anspråk på större förmåner och rättigheter för de arbetande och oprivilegierade klasserna och ett jemnare, mera medborgerligt förhållande samhällsklasserna emellan tyckes numera vara ett uttryck af den allmänna folkviljan, som svårligen låter helt och hållet tillbakavisa sig. Också synes det vara utarbetandet af en förbättrad, efter den nyaste tidens fordrin gar och den europeiska bildningens och samhällsutvecklingens närvarande ståndpunkt lämpad, Magna Charta, som i våra dagar tar en stor del af de styrandes krafter i anspråk, under det att det lägre folket reser sig i massa, för att tillkämpa sig en ny Habeas-corpus-akt. Man är i allmänhet ense derom, att personlighetsbegreppet i sjelfva verket fordrar större afseende och mera helgd än man hittills velat tillerkänna detsamma; man inser, att ett sjukdomsämmne utvecklar sig inom den europeiska statsorganismen, hvilket, i händelse det icke behandlas med varsamhet och religiositet, hotar att bringa samhällskroppen i ett tillstånd af upplösning, ett poliliskt chaos. Geografi och statistik förete i många fall anologa fenomener. Den förra säger oss, att vid foten af de tropiska alpregionerna vanligen finnes en skogsrand, som den från bergen nedstörtande vattenmassan förvandlar till ett träsk. Der uppehålla sig de giftigaste ormar och andra skadedjur, och sjukdomsorsaker och miasmer alstras äfven der. Den sednare åter lär oss, att en motsvarande sumpregion uppkommer hos alla civiliserade folkslag inom samhällets nedersta omfång, der bildningen förlorar sig i barbari, och kristendomen öfvergår till hedendom. Ett hitintills föraktadt och nästan förbisedt plebejiskt element i staten, den s. k. mobben med sin fatligdom och nöd, samlar sig på ena hållet i samma proportion, som rikedomen och yppigheten hos vissa individer hopa sig på det andra; det gäser för närvarande i alla Europas hufvudstäder. Man behöfver blott erinra sig de nyare orden: kommunism, socialism, pauperism och proletariat och kasta en blick på nuvarande tids politiska tilldragelser, och man skall snart öfvertyga sig, att dessa benämningar, långt ifrån att vara endast tomma lermer, numera framträda som bedröfligt holande och högst farliga verkligheter. Proletärerne, som lefva för dagen, utan ringaste garanti för framtiden, och deras lägsta afdelning, den hafvilda menniskomassa, som man i Stockholm kallar hamnbusar och i Neapel Lazzaroni, äro den bestående ordningens farligaste fiender och hafva nyligen på mer än el ställe visat sig vara revolutionens beqvämaste tändstickor. Dessa fribytare i bluser och trasor, fasta landets Flibustierer, kunna ika lätt upphetsas till strid för som emot hvilket parti, hvilken person, styrelse eller styrelseform som helst; ty de äro i allmänhet taget utan besinning, öfvertygelse, samvete eller religion, och stå helt och hållet under passionernas och de yttre impulsernas välde. De utgöra en vild och hednisk stam midt i let kristna och civiliserade Europa. Desse olycklige måste undervisas, förbättras, omvändas, döpas, icke blott i vatten, utan äfven i kunskap, i anda och och sanning, innan samhället kan säjas vara tryggt för deras anfall och af dem vänta sig någon verklig och rvaraktig nytta. Och framför allt är det maktpåliggande, att man söser förebygga, all icke deras barn få träda i för-) ildrarnes smulsiga, ofta blodiga fotspår och täfla ned dem i ondska, last och grymhet. Här måste vaturligtvis den enskilta välgörenheten och de allnänna anslagen; filantropien och -statistiken räcka varandra handen, för att bereda de äldre af denna lass medel till sysselsättning och tillräcklig arbetsörtjenst och lemna barnen nödig undervisning, vård och evangelisk uppfostran. Det strider både mot en klok statshushållning och en sund politik att icke söka förbättra proleärklassens nuvarande nedtryckta, ofta förtviflade belägenhet. Staten gör mycket för de öfriga samhällsklassernas odling; den ökar vid hvarje riksdag anslagen till de högre och lägre lärdomsverken: skulle len icke äfven kunna göra något för bildningens spridande inom den klass, som motsvarar de gamles lafvar, eller deras fex et plebs? Denna är mest behof af praktisk och industriel skicklighet, moraisk och religiös själsbildning och hörer jemväl till le i våra dagar mångbesjungna Enfans de la parie. Må man i samma mån som de högre samhällsklassernas angelägenheter genom nya statsanslag ordnas och deras vilkor förbättras, äfven genom anslag visa, alt man sträcker sin omvårdnad till den lägsta klassen; att man i tid söker arbeta på prolelärernes förbättring och tager deras barndom och ungdom i anspråk för lärandet af något godt och nyttigt, så att de icke i yngre åren lemnas handöst, ända tills de hafva genomgått alla graderna i orottets skola och slutligen stannat i fängelset, der jelpen icke sällan kommer för sent, och förbättrin;en oftast blir problematisk! Må man med statsbilrag understödja de institutioner, som söka förskaffal rår verldsdels Parias ändamålsenligt arbete, gifvå lem erforderlig uppfostran, hos dem inympa sedligietsoch religionskänsla och vänja dem vid ett or-! lentligt och kristligt lednadssätt; så skall man snart comma derhän, att man icke behöfver blygas öfverl leras nakenhet, icke sluta sina boningar för dem Her frukta för deras besök! Man skall i stället kunna så småningom införlifva dem i samhällskropen och der använda dem till statsgagneliga företag. Härigenom skulle en mängd af de landsplågor och Blyckor, som nu samla sig som åskmoln på den euopeiska statshimmelen, troligen efter någon tids föropp förflygtigas och försvinna., Så länge proletärkasten anser sig icke som föremål för de öfriga samhällsklassernas sympathi och nenskliga behandling, utan som föremål för deras örakt och fruktan, så länge skall den hysa miss