Aftonbladet – 18 januari 1849, sida 3

Det är en allvarsam sak nog, när man betänker, att den målning hr Kahl gjort i denna skrift icke är öfverdrifven, utan fullkomligt bekräftas af statistiska faeta och af brottmåls-l. annalerna, samt för öfrigt instämmer med hvad man rodan förut känner eller när som helst kan förvissa sig om. Det måste emedlertid räknas hr Kahl till förtjenst,. att hafva framlagt en tablå af detta förhållande så oförstäldt och frimodigt, som läsaren skall finna af det utdrag vi tillåte oss att meddela här nedan. Med detsamma skall hr K. likväl säkert icke illa upptaga en hemställan, huruvida icke kans räsonnementer i ett afseende äro ofull-:! ständiga eller stadna uti en cirkelgång. Ett hufvudsyftemål för skriften har naturligtvis varit alt förorda och visa ändamålsenligheten af sådana goda och filantropiska inrättningar, som räddningsinstituset i Råby. Detta är också i sin ordning; och man kan icke annat än önska all möjlig uppmuntran och framgång åt företag, som uppspringa ur en så ädel bevekelsegrund och visa så goda resultater, hvar och en inom sitt omfång. Men fråga är huruvida icke hr prosten Kahl, likasom flere före honom, i sitt nit för det vackra mål, hvartill dessa inrättningar sträfva, till en viss grad begått det misstaget, att betrakta såsom medel, hvad som utgör ändamål, eller åtminstone att sätta de utvägar, som leda till ändamålets vinnande i en omvänd ordning emot den, som de böra hafva. I sammanhang med sin målning af den fattigaste proletärklassens helägenhet, uppmärksammar neml. författaren tillika den allmänna fordran, som nu för tiden gör sig gällande, att få humanitetens och kristlighetens idter realiserade i sambällsinrättningen. Men han ställer tillika i bredd härmed det förhållandet, att proletärerna utgöra en vild och hednisk stam, midt i det kristna Europa; att de äro lika lätta att upphetsas till strid, för och emot hvilket parti, hvilken person, styrelse eller styrelseform som helst; att den egentliga hjelpen således ligger deruti, att desse olycklige måste undervisas, förbättras, omvändas och döpas, icke blott i vatten, utan äfven i kunskap, i anda och sanning. Härifrån leder förf. sig till den slutföljden, att man bör med statsbidrag understödja de institutioner, som söka förskaffa vår verldsdels parias ändamålsenligt arbete; gifva dem erforderlig uppfostran, hos dem inympa sedlighet och religionskänsla och vänja dem vid ett ordentligt och kristligt lefnadssätt; så skall man snart komm derhän, att man icke behöfver blygas öfver deras mnakenbet, icke sluta sina boningar för dem, eller frukta för deras besök; man skalli stället kunna så småningom införlifva dem i samhällskroppen, och der använda dem till statsgagneliga företag, 0. s. Vv. — Vi frukta storligen att uti det förestående ligger en förvexling emellan medel och ändamål. Allt hvad deruti förekommer, är ett obestridligt godt, om det kunde verkställas, så som hr prosten i sin välvilja förmenar. Men wvi för vår del se dervid ett stort äfventyr, att man, innan man visste ordet af, skulle vara midt uppe i Louis Blancs system. Vi upprepa ännu en gång, att allt hvad som genom frivilliga bidrag och gemensamma ansträngningar af menniskovännen kan göras för en så ädel sak, förtjenar pris och uppmuntran; men man skall icke komma långt dermed, så länge man ej i främsta rummet uttorkar den källa till det ondas oupphörliga framalstrande ånyo, som ligger i bristfälliga och ändamålsvidriga statsinrättningar och lagar. Man bör också akta sig, att vid behandlingen af sådana ämnen, som det ifrågavarande, utgå från den förutsättningen, som likväl till en viss grad synes vara rådande i hr K:s skrift, att anse hela proletärklassen, d. v.s. den egentliga dagakarlsklassen, eller flertalet deraf, såsom ett slägte af hamnbusar, färdiga att begagnas till verktyg för hvad slags oordning som helst. Detta är icke ens förhållandet i hufvudstaden. Oaktadt förmodligen det största förrådet här finnes på de egentliga hamnbusarne eller den drägg, för hvilken hvarken tro eller lag existerar, så utgör deras antal likväl en ringa minoritet mot det-hela. Och hvad massan af arbetsklassen beträffar, saknar den ingalunda medvetande om, hvilka partier eller principer tala till dess fördel, ehuru visserligen ingenting sparas för att söka förvilla dess begrepp i vissa särskilda fall, såsom t. ex. då anhängarne af förbud i näringar söka inbilla massan, att den har fördel af höga priser på liflsmedel, dyrt socker och kaffe, dyrt bomullslärft, dyra strumpor, dyrt läder, m. m. Man behöfver ej ett ögonblick betvifla, att ju rr assand af arbetsklassen ganska väl känner det behofll af dörbättrade vilkor både i materielt ochl? andligt afseende, som skildras i det nyss citerade stycket; men alla försök att tillfredsställa dessa behof skola blifva mer eller mindre obetydande och bära föga frukt för det hela, så länge talrika förhållanden finnas i sjelfva statsinrättningarna och lagarna, hvilka ständigt återföda det onda i förökad progression. Huru vill man t. ex. åstadkomma en lefvande kristendom uti umgänget med folket, under det makten gynnar en sådan inrältning af kyrkoväsendet, som af det högre presterskapet bildar politiska partigängare samt fiender till de populära institutionerna? En af kristendomens vigtigaste läror är, att alla menniskor äro lika inf. r Gud, som icke hafver anseende till personen, och cen af samhällets vigtigaste läror är, att alla menniskor böra vara likå inför lagen; men just ibland fäderna, cheferna och de mest betydande inom kyrkan träffar man de argaste motståndarne till den menskliga jemlikheten och broderligheten, samt till de rent menskliga rättigheterna öfverhufvud, och de ifrigaste bundsförvandterna åt godtycket. Huru kan då resultatet blifva annat, än hvad man ofta ser, å ena sidan en kyla mellan allmogen eller folket och presterskapet, som borde vara det förras närmaste och bästa vänner, och å den andra sidan -— — — —— S AA — VD ÅS —AA nm VR AA — — Br AA KE — — Vr TA KR KA RO AN ——i KK TR RR LL — vr 3 -— NM (NYA E-NR — I) CA a I MO -r mm com mn HM rt ARntIA AA