Aftonbladet – 18 januari 1849, sida 3

sernas gemenskap och förmåner, ju tydligare de tycka sig finna, att dessa klasser endast söka försvara sig mot den så kallade pöbelns anfall, men icke omdana och uppfostra denna pöbel till samhällets tjenst; desto benägnare skola de blifva att öfverlemna sig i kommunismens eller den brådstörtaode socialismens våld; desto ifrigare skola de gripa efter den röda fanan och försätta sig i upprorstillstånd både mo bildning och kristendom, ja emot all bestående sam-t hällsordning. Den kloka beräkningen tyckes fordra att icke bringa sin motpart till det yttersta, icke sälta frågan på spets, utan alltid laga så, att billig och i ögon fallande anledning till missbelåtenhet och klander icke förefinnes å någondera sidan, och att, då ena skålen på statsvågen börjar sjunka alltför djupt, genast en tyngd inlägges i den andra. Denna styrelsekonst kallade de romerske statskloke Equitas; det var den aurea mediocritatis regula, (måttans gyllene ragel). efter hvilken forntidens vise bestämde så väl det politiskt kloka och nyttiga, som det vetenskapligt sanna, det esthetiskt sköna och det moraliskt goda. Afvikandet från denna norm undergräfde i deras tanka statens liksom vetenskapens, konstens och religionens bestånd, Följderna af vår tids ytterligheter i alla dessa rigtningar tyckas bevisa, att de gamle icke hade orätt. Att längre förbise proletärklassens nödställda belägenhet och icke på allt sätt söka bidraga till dess afhjelpande, vore i sanning att tillåta underminerandet af både kyrkan och det borgerliga samhället med de farligaste explosionsämnen. Det vore, för att begagna en stor statsmans ord: plus qwun crime, ce seroil une faute, ja, en faute, som redan i andra länder utgjutit strömmar af blod och som i framtiden kan komma att kosta. ännu mera. Bajonelter passa i våra dagar föga till statsroder, och rättvisan skipas icke bäst efter krigslagarne. Visserligen hafva vi nyligen sett, huru på Europas politiska experimentalfält vid Seinen vapenstyrkan behållit segren öfver den personliga tapperheten och för ögonblicket återställt den störda säkerheten och den våldförda ordningen; men den kan icke betrygga lugnet för kommande tider och slägten. Den kan hindra pöbelvolkanens utbrott, elier afleda dess lavaström; men icke släcka den eld, som brinner på nedersta botten if den stora samhällsbyggnaden. Hvarken nationalbeväring eller linjeltrupper skola i längden skydda staterna mot folkyrans utbrott och revoutionens skakningar. De kunna nedskjuta eller nedsabla några tusende kommunister; men kommunismen utrotas icke derföre. TI trots af garder, kanoner och taktisk öfyerlägsenhet gömmer den sig på djupet af ett illa organiseradt, halfvildt och okristigt samhälle, uppflammar och sprider sig der, tills n gång sann upplysning, moralitet cch kristlig brödrakärlek, med ett ord: religionens och förnuftets himmelskt försonande makter hunnit nedstiga äfven inom samhällets lägsta kretsar, der vinna sympathier, bemäktiga sig tänkesätten och slutligen sälta en gräns för våldets slagtningar.