Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 3

— Pastorn i härvarande katholska församlingen hr Bernhard har begärt rum för följande artikel: ill Redaktionen af Aftonbladet! Hos redaktionen anhåller undertecknad att få rum i Aftonbladet för slutet af en mig aftvungen replik på ett af hr F nära nog på heder och ära gående anfall mot mig, upptaget i N:o 293 af tidningen Tiden. Förhållandet är nemligen, att jag för embetsförrättningars skull på julhelgden icke medhann att svara på anklagelsernas samtliga föremål, utan måst inskränka mig till det för ögonblicket mest behöfliga uti ett genmäle, som finnes uti Tidens N:o 301, under rubriken: Om katholicismen i Sverige,, och hvaruti jag allenast fästade uppmärksamheten på sjelfva hr F:s corpus delicti eller det som han företrädesvis tagit till utgångspunkt för sina ohemula beskyllningar emot mig, nemligen brochyren: D:r Luther såsom påfviska lärans försvarare, m. M.n Genom denna min frimodiga replik bör jag kunna hoppas, att till och med hr F. blifvit öfvertygad om sina misstag och numera hvarken vill eller kan påstå, att med denna brochyrs utgifvande något annat skulle varit eller kunnat vara åsyftadt än hvad dess företal uppgifver, nemligen ,att vara etfbidrag till upplysningens och toleransens spridande, jemte det uppsåtet, att freda katholikerna på Stockholms gator för en vilseledd allmoges förolämpninsar, genom att med brochyren, d.ä. med Lu(hers egna ord upplysa den om, att den genom sjelfva Cathechesen varit förd bakom ljuset i att tro, det påfven är antichrist som i grund förderfvat Evangelii Lära; det inom det stora allmänna eller katholska kyrkosamfundet folket förbjudes att läsa Guds ord; det lerstädes Guds nåd och syndernas förlåtelse utan bällring, tro och helgelse, säljes för penningar; det Luther varit den första som öfversalt och förklarat Biblen för folket; m.-m.; samt att derefter förmå allmogen till — utan att derför vara mindre ifrig Lutheran — ät icke åsidosätta den christliga kärleken emöt andra trosförvandter. Men då jag nu med ett genmiäle på hr F:s yfriga påståenden kommer för sent att få dem upptagna i Tiden, så vågar jag derom anmoda Aftonbladets redaktion, i förhoppning att den ej delar den tro att en katholsk prest bör i Sverige blifva ohörd. Om än numera öfverlödige i andra länder, äro dessa mina anmärkningar, så obetydliga de än må synas, det likväl icke i Sverige, der, ju befängdare och vidunderligare en föreställning om det allmänna eller katholska kyrkosamfundets lära och institutioner är, med desto större omsorg hyllas och tages som trosartikel ännu lika begärligt och enfaldigt, som fordom i tider, der mas