Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 3

ur brädet? Här hjelper endast förslagenhet... Tyst! Jag hör min mor slå i förmaksdörren, jag hastar att slå ett kuvert om detta och sända dig. A4maliar. Detta var min själ och Gud annat slag — mumlade hr Slagman för sig sjelf och slog sig för pannan. Derpå vände han sig till den unga flickan och yttrade: Helsa du fröken, att så sannt jag heter Slagman, trotsar jag alla slag, om det vore af en verld; bed henne slå alla sorgsna tankar bort! här skall snart bli slag i saken. Han tog hatt och käpp, slog igen dörren efter sig och begaf sig ut. Han var af detslags filosofer, som heldst spekulera i naturens sköte. Han slog in den närmaste vägen till en skog, belägen i stadens grannskap. Det var en herrlig vårmorgon. Från den blåa himmelen slog solen redan sin strålglans öfver den vaknande naturen och från trädens kronor slog en konsert af tusen foglar vandrarens öra. En sorlande elf lopp genom gröna ängar, öfver hvilka ståtliga träd af alla slag bredde sina romaneska slagskuggor. Bokens och kastanjens löf voro redan utslagna; fjärilarne slogo sina lekfulla kretsar kring blomsterna, och hr Slagman fann för godt att slå sig ner i gröngräset: Han fördjupade sig här i allehanda öfverslag öfver hur sakerna egentligen stodo och på hvad sätt man skulle kunma bäst slå sig fram i dessa förtviflade omständigheter. Held verlden skulle visserligen kunnat slå vad om att hr Slagman måste gå slagen ur denna strid, men här ser man ett slående exempel på hur det otroligaste dock kan slå in, när lyckan slår sig på cns sida. Vi ha sett hr Slagman slå sig ner på den grönskande mattan, med i sjelfva verket ganska nedslaget sinne. Jag vill icke precist säga huru länge han sålunda legat der, — man kan anslå det till en — då en högst oförmodad tilldragelse kom att stora honom. Der föll ett skott inne iskogen... en kula stog in i det träd, under hvilket hr Slagman hvilade... Som slagen af åskan, stirrade han förbluffad framför sig. Han blef vittne till en scen. Mellan träden sågs en äldre man framskynda, förföljd af en figur af detta slag, som man gerna bhåller inom väl beslagna fängelsedörrar. Det syntes tydligt att bofven hade anslag mot den andras lif, och som denne sednare yar en liten obetydlig och obeväpnad person, hade han föga utsigt till att kunna slå sig fri. Ett nödrop slog hr Slagmans öron, och han hastade upp från sin plats. Han störtade slagfärdig emot röfvaren, hvilken redan slagit den lilla mannen under sig, och han lyckades nu att i sin ordning med ett väl afpassadt slag slå bofven till jorden. — Öfvermannad och liksom något flat gaf sig I nu banditen och blef slagen i band, så godt sig för tillfället göra lät. Och först efter detta var verkställdt gaf sig hr Slagman tid att betrak1a den man närmare, till hvars lifs räddning han gifvit utslaget. Hvem kan skildra hans glada öfverraskning? För min del slår jag här vid Jag våntarna i bordet. Den räddade var — (ni skulle väl aldrig gjort mig den slående surprisen att. redan gissa det?) — Amalias fader. Och Amalias fader slog upp sina ögon mot sin räddare och yttrade: Ni, hr Slagman ?... Och er... er var jag på på vägen att afslå min dotters hand! Er misskände jag och betraktade som ett slags sterbhusnotarie, då ni i sjelfva verket är en hjelte, en homerisk slagskämpe... Kan ni förlåta mig, så slå till i min öppnade hand till ett handslag för ceyvigheten, oah tag Amalia! Hr Slagman ville knappast tro sinna sinnen, men han slog till. YVet, ädle unge man!, — så fortfor Amalias far, att jag på morgonqvisten gjorde ett slag ut i den fria naturen i sällskap med er rival... Vi öfverföllos med hugg och slag af denna skurk, hvars historia jag ganska väl känner; han har först varit trumslagare, derpå gaf han sig i bleckslagarelära och sednare har han slagit sig på det hyggliga röfvarehandtverket. Er rival, i stället för att slå igen och försvara sig, undanslog sig i stället genast hvad äfven pligten mot mig, hans föreslagne svärfar, hade föreskrifvit honom, och gaf sig till att löpa som en pultron. Der stod jag öfvergifven.., Hade jag haft mitt ärfda ärofulla slagsvärd, som hänger der hemma på väggen ..; men jag hade cj så mycket som en någorlunda godt beslagen käpp; jag måste alltså äfven taga till benen, då den förslagna nidingen sände en kula efter mig... O, hvilken händelse ! Med dessa ord slog Amalias far sina begge armar om hr Slagman. Med af sällhet högt slående bjerta besvarade hr Slagman den älskvärda mannens ömhetsbetygelser. De följdes båda åt till staden. Se här — ropade fadren till sin dotter, i det ban slog upp dörren på vid gafvel, — se här din brudgum, Amalin! Han är fattig, men jag har en rikedom, som skall förslå för Oss alla... Slå genast upp champagne, att vi må glädjas och rätt på allvar slå oss lösat Slagman och Amalia föllo, slagne af förtjusning, i hvarandras famn. Detta är slutet på denna isanning mycket slående historia, och jag har dervid endast att tillägga denna sköna vers af den för sina himmelska harposlag aldrig nog berömde hr Halm: DBu slående hjerta, säg mig hvad kärleken är förslag? Två själar och ett slags tanke, två hbjertan och ett slag. ag