Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 3

Hanau Hal SIM dpdita BldUd VYTL15, JEULLCT Lldsnitts-illustration. Således ser man för Januarius huru solen på himlahvalfvet spatserar med muff, en hund springer i lappkängor (eller om det skall vara bottforer, vi kunna ej rätt urskilja det), o. s. v. och inunder läses: Af alla städer, jag minns och vet i helaste Europien ), är likväl Stockholm i herrlighet det sannaste Utopien! I Januari var litet kallt, concedo! men dagarna likväl fan så trefligt skr När solen sjelf blef om näsan blå och måste ta pelsen och muffen på, man satt på kafin bland andra munsjörer .... Till Stockolms komfort en ypperlig punsch hörer! Thesslikes har man topasen och annan toddi!!! (Förlåt mina rim! det är något af Orvar Odd i.) Kalenderförfattaren har således, som man ser och i fall det tillåtes oss att gissa, icke brytt sig om att dölja sitt namn. Ifrån de tolf små rimmade månadsskizzerna, hvilka utan tvifvel med flit blifvit tillhuggne i allralättaste snitt, öfvergår man till kalenderns egentliga innandömen, och finner bland annat sid. 46 en Elegi af ganska skär och täck kolorit: Vackra blommor och gröna blad den hulda Floras skänker, o, jag blir så i hjertat glad när blott jag derpå tänker! Blåa himlar med sommarsol, se der min själs förtjusning! Kullar, doftande af viol, och unga. lunders susning! Åt idyllen med hull och hår jag lemnar mig för ständigt, för att valla de snälla får och mata höns behändigt. Ut jag flyttar i morgon dag från stadens unkna gränder, hyr en villa af täckt behag vid Mälarns sköna stränder. När den rosiga morgonstund igenom löfven lågar, sticker jag en cigarr i mund och utåt skogen tågar, Filosofiskt jag vandrar der bland björkar och bland tallar, hör på fåglarnes muntra här, hur hvar sin visa trallar. När en glödande middags sken den arma jorden bränner, har en löfsal jag af syren, som tätt sitt soltält spänner. Der med någon roman i hand jag svalkans vällust njuter, tills det sker att ett litet grand sig ögonlocket sluter. Men när vatten och skog och häll i qvällens glans ses glimmas. å la Sue litet sjönovell jag diktar för en timma. Utur sundet jag ror mig då att fjärdens spegel fåra, vattnet stänker i perlor små omkring min gula åra. Kanske ock att en barkaroll med öfliga rulader upp jag stämmer för hafvets troll och strändernas dryäder. Och de nymfer af alla slag af tjusning börja gråta, ej de hört uti all sin dag en sång så vackert låta! O hvad herrligt arkadiskt lif, hur ljuft det ler för hågen! Hvilka trefliga tidsfördrif i skogen och på vågen. Eja, låt oss då flykten ta till landets gröna backar! Fri som lärkan till vägs, hurra!.... men tyst!.... på dörrn det knackar! Ve! det är med sitt korrektur en liten tryckar-sate! Dömd jag är då att dö i bur, Pro anima orate!! Om den derpå följande Elvira och denna historiska romans förhållande till Catharina i kalendern Gråkappan, har en annan tidning, Friskytten, redan uttalat sina items, och vi anförde dem i måndagsbladet. Ett litet stycke af rätt originell hållning, i anseende till påhittet att öfverallt använda verbet slå i flexioner och derivater, utan att stilen ändock blir sökt, tillåta vi oss anföra såsom prof på författarens talang i en förut oförsökt genre. Stycket kallas En slående Historia. (Stilprof, inlemnadt till Svenska Akademien.) Klockan slog sex i kyrktornet. Herr Slagman uppslog sina ögon. Hans pulsar slogo, hjertat slog i bröstet med eni häftighet, som nästan för ett ögonblick kom honom att frukta för att han skulle få slag .... Han gjorde några slag kring golfvet, slog i åt sig ett glas kallt (dock något kylslaget) vatten, slog det sig med en hast och sökte slå ifrån sig den onda lröm, som vållat hans uppvaknande. Han blef småningom litet lugnare, stoppade sin pipa, slog eld, kastade sig i sin mjuka emma med det ena benet fashionabelt och äfven komfortabelt slaget öfver detl andra, samt slog upp ett häfte af Europeiska följeLongen. I detta ögonblick höres på hans dörr några slag af en lätt hand. Hr Slagman ropade: stig in! Den inträdande var en ung flicka, ganska täck. Hon nedslog blygt sina ögon och afslog hr Slagmans invit att taga plats. Derpå uppslog hon sin sammanruljade näsduk och öfverlemnade åt hr Slagman ett det ildra näpnaste bref. Hvad för slag ? utbrast hr Slagman. Var god och läs! Å Brefvet var af följande innehåll: aMin älskade! Hvilket nytt ödets hårda slag! Min broder har slagit sig i backen på att han skall slåss med dig, min far afslår alla mina böner, min mor yrkar från morgon till afton På att jag skall slå en förbindelsel med dig ur hågen och i stället inslå den förnuftisare väg, som de föreslagit mig. Jag är ytterst nedslagen. Slår jag mina föräldrars förslag i vinden, så blir detta ett åskslag i hela vår familj, mottager jag förslaget, så äro för evigt dinal. och mina skönaste luftslott kuilslagna och du skall Jå säkerligen snart höra att din Amalias hjerta för