Aftonbladet – 17 januari 1849, sida 3

Se EM US TVERITSES MAR Då MERLEDESIGTER . MAS, ligheten af sina beskyllningar, att jag skall begagnat mig af orena medel, lögnens, bedrägeriets och det falska skenets ovärdiga konstgrepp, i afseende på brochyren d:r Luther m. m. Hvad åter Hugenottkrigen och Bartholomeeinatten i Paris 1572 beträffar, som synes vara hr F:s schibboleth, så må han gerna för mig behålla sin tro, att religion eller religilös öfvertygelse deruti varit hufvudkaraks teren. Jag är af annan tro. Hvad ådagalägga hela det sextonde och sjuttonde århundradens företeelser, enligt hvilka, med ganska få undantag, de verldsliga maktegandebåde katholska och protestantiska, inom Christenheten, allt efter deras personliga politik, eller dynastiska intressen, nödgat samtliga sina undersåtare, vid äfventyr af fängelse, landsförvisning och lifsstraff, följa deras exempel och byta om religion, — cujus regio illius religio, hette det då — så till och med att i somliga stater hela massan af folket, vid Rvarje regementsombyte också måst ombyta sin trosbekännelse, på sina ställen i flerfaldiga omgångar? Bevisar detta religion eller religiös öfvertygelse å någondera sidan? Men jag vill icke hålla föreläsning för hr F., utan endast uttrycka min förmodan, att han är en ibland dem, som icke vilja förnimma hvad som föregått och föregår i vår tid inom Christenhetens mest upplysta nationalförsamlingar såsom Englands, Frankrikes, Tysklands, Belgiens, Hollands, sjelfva Italiens, i afseende på den religiösa frågan, ett thema, uti hvilket de, eljest i andra ämnen, mest olika tänkande, män, äro så enige, att en och samma grundtanke lifvar dem alla, den nemligen, att religionen i sekler blifvit missbrukad till politiska ändamål och derföre också blifvit knäckt i sina himmelska krafter till gudsfruktans, sedlighetens, det allmänna samvetets och samhällsordningens upprätthållande, skakad till sina grundvalar i mensklighetens räddning och dess hopp och förtröstan på det tillkommande oförgängliga lifvet samt dess arfvedel, jemte att derföre medel måste uppfinnas att för alltid och allestädes rädda undan religionen från samhällenas politiska sträfvanden och företag. Gäller detta omdöme, detta högtidliga utslag, denna allmänna röst om religionens beklagansvärda missbruk för verldsliga, enskilda eller kastintressen intet inför eder hr F. Tro mig, att denna röst omsider äfven framtränger till sjelfva Sverige, der allaredan män som Geijer; Fryxell, (se Orsakerna tili den hist. orättvisa, hvarmed kath. tidehvarfvet blifvit i Sverige behandladt), Strinnholm (Sv. Folk. Medeltidshistoria, I Hierarki), vågat göra ett och annat hål i den kinesiska muren, med hvilken ni till äfventyrs, och ej utan sina skäl, tror detsamma vara omgärdadt. Till ytterligare stöd för mina reflexioner tillåter. jag mig att hänvisa hr F. till en preussisk författare och dess nyaste verk: Dewtchland und die Hugenottenn von I. WBarthold, ett verk, som den namnkunniga cech oväldiga protestanten och kritikern W. Menzel kallar ett nytt historiskt mästerstycke öfver en bedröflig epok, uti hvilken om ära föga finnes att förtälja, men desto mer om nedrighet och sjelfförräderi. Hvad särskildt Bartholomei-natten beträffar, frågas blott: hvem var upphofvet till Bartholomei-natten och hugenottkrigen? Ett dussin höga, hersklystne och rebelliska personer, som rivaliserade sinsemellan om högsta makten och dertill begagnade sig af religionen, med stöd af tidens skaplynne, såsom medel, samt fanatiserade de i alla tider och alla länder tyvärr dertill böjliga och snart missledda massorna ända till den grad, att Karl IX på Bartholomeei-natten var i samma rysansvärda belägenhet som i våra dagar general Cavaignac varit, i Juni månad förlidet år, midtemot den röda republiken, med den enda skillnad att Karl IX, genom en lönnlig och derföre afskyvärd gerning, i hvilken Hugenotterna föregått honom med flera fasansfulla exempel, sökt förekomma större olyckor och blodsutgjutelser, ett beslut som enligt den, af den Calvinska martyrologen företagna och år 1582 kungjorda, förteckning på samtlige hugenotternas, icke blott i Paris utan öfver hela Frankrike fallna offer, kostat 786 personers lif, då deremot Junioffren öfverstiga mångdubbelt detta antal. Karl IX sjelf förklarade, dagen efter den natten, offentligen i parlamentet, att denna bandling blifvit utförd på hans uttryckliga befallning, alldenstund han måst förekomma den nöfverhängande faran af en sammansvärjning, riktad emot hans person, det kungliga buset, konungen af Navarra och rikets ädlaste undersåtare,, — och Muret säger i sitt namnkunniga tal: Veriti non sunt adversus illius ,regis caput ac salutem conjurare, a quo post tot atrocia facinora non modo veniam consecuti erant, sed etiam benigne ac amanter excepti. Qua conjuratione-sub id ipsum tempus, quod patrando sceleri dicatum ar constitutum est in illorum sceleratorum et foedifraPgorum . capita id, quod ipsi in regem et in totam prope domum ac stirpem regiam ma,chinabantur. O noctem illam memorabilem — quae paucorum seditiosorum interritu regem a presenti caedis periculo, regnum a perpetua civilium bellorum formidine liberabit., — Dessutom. och till yttermera visso ätt hos de handlande personer en religiös öfvertygelse aldrig, utan endast ett politiskt mål varit i fråga, beböfver man blott ihågkomma, ätt efter Bartholomainattens utgång somliga handlande personer af det katholska partiet förenade sig med hugcnotterna i akt och mening att stäfja Guiserna, deras eget parti, visst icke af någon religiös bevekelsegrund, utan, såsom hvar man vetterligt är; af afund och fruktan för Guisernas växande inflytelse och alltför stora politiska makt. v Men, säger hr F.: Påfven har sjungit ett Te Deum öfver Bartholomeinatten! Ja, han har sjungit ett Te Deum, men har han gjort det af Annan hawvalollammind än Mawroft I octt