Aftonbladet – 15 januari 1849, sida 3

jförenklingen blifvit godkänd, så hade grundräntorne ovedersägeligen för all tid fått stå lqvar, då likväl af all beskattning grundräntorne svårast trycka folket och utgå till den olikhet, att största delen af Svea Rikes hemman påföras, efter helt räknadt, omkring 180 rdr, andre endast 3, 8 a 10 rdr, och en stor del icke något af denna ränta. — Förgäfves har, i stället för denna ojemna, invecklade och kostsamma beskattning, en enkel, rättvis beskattning ofta varit påyrkad — klaganderne hafva blifvit öfvermannade synnerligast derföre, att ifrågavarande grundräntor uppgå till det höga belopp af nära en och en half million riksdaler. Man har sagt, att borttagandet af desse grundräntor skulle blifva en skänk på bekostnad af de öfrige medborgarne, hvilkas utskylder derigenom komme att ökas för att ersätta statens gjorda uppoffring, och, heldre nöjt sig med vårt föråldrade skatteväsende, än att genom grundräntornes afstående vinna en jemn och rättvis fördelning af utskylderne, hvartill bevillningens medlande egenskap så lätt erbjuder sig i hvad jordbeskattningen beträffar. Änteligen är, genom det i tidningarna synliga förslag till förändrad organisation af landtförsvaret, uppdagadt, att nära hälften af det belopp, hvartill persedlegrundräntorne uppskattas, kan blifva en årlig behållning eller vinst för staten, om den föreslagna förändringen företages; och häraf gör insändaren den slutföljd, att om en tidsenlig ombildning af försvarsverket till lands och sjös varder uppgjord och antagen, samt att om öfverflödiga embeten och löner varda indragna, skall denna minskning i statsverkets utgifter vara tillräcklig för att låta de grundräntor, som utgå efter markegång mot en lindrig utlögen, försvinna såsom utskyld eller skatt, utan att nya pålagor tarfvades och utan att man behöfver frukta det statens inkomster och utgifter skulle till hvarandra komma att stå i ett ojemt förhållande. Antages alltså hvad hr kapten Stjernsvärd bevisat, nemligen att för landtförsvarets förändring, en behållning, mot hvad hittills utgått, vinnes af sjuhundratretioentusen niohumdrafyratiosju riksdaler, och en lika sumnip kan inbesparas för sjöförsvaret, så återstår visserligen i grundräntornes ungefärliga belopp omkring 36,106 rdr; men att äfven detta bölopp kan inbesparas om öfverflödige embeten och löner indragas, är lika visst, som det är säkert, att en icke obetydlig högre bevillning vore att förvänta i och för det högre värde, som ifrågakommer å alla de från grundräntor befriade hemman. Nog af: vill man rättvisa vid utskyldernes fördelning, så gifves medelst indragning uti förvaltningsutgifterne fullkomlig anledning till godtgörelse af grundräntornes borttagning; dermed ock den förhatliga markegångssättningen, som innebär den orättvisa, att sjelfva olyckan blifver anledning till högre beskattning, kan undvikas i och för bekattningen. Jag väntar den fråga: huru skola embetsoch tjenstemän utfå, utan förlust, sine förut indelta löner om markegångssättning skall försvinna — och jag svarar härå: de skola i årlig lön tilldelas från ränteriet netto det belopp i penningar, hvartill desse embetsoch tjenstemän till bevillningstaxering uppgifvit sina löneinkomster, beräknadt efter ett medium af uppgifterne från år 1838 och som oförändradt skulle utgå för framtiden. De fördelar, som kunna påräknas af grundräntornes indragning, blifva: proportionerlig likhet i jordbeskattningen, förenklad räkenskap samt tidigare uppbörd och redovisning. Ore d. 1 Jan. 1849. J. Fr. H....s: g.