lets handläggning af den stora tilldragelsen, hvilken man icke drager i betänkande att inför? en upplyst allmänhet benämna mytineri. Krigsakademiens befäl har således under flera dagar blott åskådat, utan att hafva tagit någon hand om mytineriet, hvilket, då det slutligen kommer till höga befälets handläggning, visar sig utan tvifvel fått bero vid de felande kadetternas anhållan om lärarens förlåtelse. Då berättelsen på ett mindre tillfredsställande sätt utreder hvarföre förlåtelse egentligen skulle begäras derföre, att de tre klasserna vid Krigsakademien genom trenne deputerade, af en lärare möjligen begärt att han ville bemöta dem med något mera höflighet, då de i stället bort förut hos befälet anmäla, att de, i fall händelsen. varit sådan, och hvartill berättelsen nog lemnar någon anledning, blifvit på ett mindre skickligt sätt behandlade. Tid förelägges afdelningen, inom hvilken förbrytelsenigenom ursäkt skulle försonas; men då afdelningen, såsom det kallas, halsstarrigt nekade att uppfylla vilkoret för det grofva brottets försonande medelst afbön, så ummäla sig de tre olycklige deputerade, troligen med undertryckande af hvad menniskan eger kärast, nemligen sin inre öfyertygelse, beredde att för sin enskilda del afgitva den äskade ursäkten. Detta kunde likväl då af uti berättelsen anförde, ej så litet haltande skäl, icke mera beviljas. I Guvernören gjorde alltså, enligt styresmannens och tjenstgörande majorens sammanstämmande tillstyrkan, hemställan om relegation. Här hafva vi sålunda ett betydligt afbrott uti trenne hoppgifvande ynglingars vetenskapliga bildning och uppfostran i ett valdt yrke; ja möjligen äfven utaf deras framtida bana, förordadt af trenne kloka hufvuden; icke för någon grof förbrytelse; icke för något tygellöst beteende; icke för någon ärerörig handling: utan derföre, att en hel mängd ungdom, i kraft af sin öfvertygelse, icke ansett sig moraliskt förbundne att begära en förlåtelse, hvartill rätta anledningen ännu för dem visade sig något oklar. Kommitterade funno äfven slutligen, efter noggrannt öfvervägande af allt hvad i saken förefallit, sig böra med godkännande af guvernörens framställning förordna om de tre kadetternas .endUedigande från akademien. Ehuru det må synas mycket vågadt att emot en så vördnadsbjudande arecopag framställa några anmärkningar, torde det likväl ej vara ett alldeles obefogadt yttrande, att man ifrån en sådan domstol hade förväntat ett mera moget omdöme; men vederbörande synas här, samt och synnerligen, hafva ådagalagt temligen mycken oredighet uti begreppen; såväl om förbrytelse och straff, som om vigten vid all uppfostran att afse, det framtiden för ynglingar icke lättsinnigt, kortsynt och utan tvingande nödvändighet uppoffras. Här torde det vara på sitt ställe att efterse, hvilket är det svåraste eller det strängaste straff en läroanstalt, utan allmänna lagens mellankomst, kan ålägga lärjungar. Man finner genast, att detta är relegation. Det mest absolutistiskt stämda begrepp skall utan tvifvel här studsa vid förbrytelsens jemförande med straffet, som visar sig vara ålagdt endast för ett slags begrepp om menniskovärde, för en känsla af moralisk sjelfständighet, för ett visst mått af stolthet, att icke vilja afbedja såsom förbrytelse, hvad man icke kunde öfvertyga sig vara annat än ett. formfel. Men förundran stegras till allra högsta grad, när man af berättelsen finner, att då de trenne deputerade först, och afdelningen derefter, för att vinna slut på trasslet, omsider erbjuda sig att lida den äskade förödmjukelsen och afgifva ursäkten, svaret då blifver det verldsbekanta: det är för sent. Man häpnar öfver att gammalt folk på sådant sätt anser sig klanderfritt kunna Icka med elden,.. Detta tankefattiga förfarande har likväl föranledt trenne skickliga, flitige, i sitt uppförande oförvitlige, hos kamrater ansedde och väl anskrifne ynglingars skiljande ifrån lärosätet, derföre att de för sent gjort ursäkt för en ibland de minsta ungdomsförseelser, hvilken i hvarje tänkande menniskas omdöme tillräckligt kunnat tillrättavisas genom arrest, nekad permission eller någon dylik stadgad bestraffning. Hvilka äro nu de egentligen straffade? Utan tvifvel de trenne relegerades föräldrar. Detta kunde visserligen gifva anledning till flera betraktelser, men de göra sig hos de flesta af sig sjelf. Man kan likväl icke undgå anmärka, att det är och länge varit af stort inflytande på värt samhälle, att man så allmänt lemnat sina barn till en så ensidig uppfostringsanstalt, som den Kongl. krigsakademien; och det borde åtminstone väcka betänkligheter, när man ser huru lätt och på hvilka lösa grunder ynglingar derifrån kunna blifva afvisade, samt huru litet det fordras för att genom styrelsegrundsatserna vid denna läroanstalt få en tillämnad bana afbruten ach förhoppningarne för en framtid förstörde. Det visar sig slutligen, alt de trenne relegerades framtida benådning kommer att bero å den disciplin, den flit och den ordning, som kadettcorpsen intill nästkommande Augusti månad visab. I afseende å detta slags rättvisa återhålles omdömet af vördnaden för den höga myndighet, som är öfver allt klander; men resolutionen måtte väl vara kontrasignerad; och således en gång kunna komma under en mera behörig granskning, Månne icke hets denna historia kan sammanfat1as uti den enkla slutsats, att läraren bordt anmäla den under iektion oskickliga och uppstudsiga kadetten, i stället att sjelf gifva en tillrättavisning. hvari otvifvelaktigt måtte legat något oegentligt; och att om så skett, hela denna obehagliga företeölse icke egt rum, då den nu deremot, hos dem som tänka sig in i saken, väcker förtrytelse och ö kar tviflet om ändamålsenligheten af ordningsstadgarne vid Carlberg, ej mindre än om öfverbefälets skicklighet och lämplighet för ett värf, som har till uppgift: att uppfostra genom upplysning: att genom exemplet hos ungdomen snarare skärpa än undertrycka känslan för rätt och sanning: att vid oundgängliga bestraffningar alltid lämpa straffet efter förbrytelsen. De tre kadetterne hafva emedlertid nu vlifvit till relegation anmälde genom öfverbefälet vid Carlberg, dömde af kanslern och af hrr kommitterade, hvilkas förfarande och intellektuella ståndpunkt nu bedömes utaf allmänheten. Till den i tidningarne afgifne berättelsen om för. loppet, torde med skäl kunna lämpas det gamla tankespråket: Melius tacere quam male loqui. LANDSORTS-NYHETER Or IM Anm PP Puss RHyill öl RT Par