Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 2

on, förlåt en stackars gammal man, att han med sitt yesök skrämt er, då ni kanhända väntade ett annat.... Regina blef uppmärksam .... Hvad säger kamrern? S De dyrbara skänker, nii dag erhållit, säga mig det ..... Han visade på bordet. i Ni känner den, som skänkt mig dem? För Guds skull, säg! han behöfver ej frukta ett nej... jag gifter nig med honom när han vill. am Detta var ett streck i räkningen... den sluge kamrern örstummades en hel minut. Fröken Reginal, tog han omsider till orda. Jag måste bekänna för er, att jag ej är okunnig om den Hfliga, simma och trogna kärlek, som er skönhet, edra behag uppländt i en ung ädlings hjerta .... Nå väl... ? inföll Regina, och fästade en lång fråsande blick på procentaren, Emedlertid hade duken skrinat ned af bordet. —Ah, se hvilka dyrbarheter! återtog gubben, hvilket arbete på denna genombrutna kedja! Se dessa rubiner, dessa diamanter.... i : Och nu lät han kedjan skimra mot fönstret.... Och denna klädning, hvad den skall höjas i värde af edra behag.... Nå denna yngling... hvem är han då?... Min fröken, han älskar er ända till galenskap ! ;Hvem är han ?) Med en satanisk kännedom af hennes bjerta, lät gubben smyckena spela för den lättsinniga flickans ögon, knäppte armbandet om hennes arm, och upptäckte med så lena ord som möjligt, att ett fiendtligt öde nekade den olycklige älskaren att erbjuda henne sin hand. Dygden höjde härvid sin mäktiga röst i hennes hjerta. ... Sorgklädningen påminte henne hennes döende mors sista varning .... Hon ville bortslia armbandet. ... Gubben tillhakahöll hennes hand, prisade högt hennes ädla grundsatser, och sedan han uttömt detta ämne, bad han henne skänka honom en stunds gehör... hon vore Ju sedan lika fri i sitt... beslut. Hon hörde honom, och segren var hans. (F-ts.