EAT TR GG RR AA Gennaro, att den afskydda Borgia varit föremålet för hans tillgifvenhet. I sjelfva pjesen uppträder Gennaro, omgifven af samma vänner som i Ferrara, och insulterar namnet Borgia, som läses öfver ingången till Lucrezias palats. Hertigen, hennes gemål, den hon, okunnig om gerningsmannen, anropat om hämd för denna skymf, låter fängsla Gennaro och dömer honom till döden. Under sken af förlåtelse, låter han honom tömma en bägare Borgia-vinn, hvilket dock Lucrezia medelst ett motgift gör oskadligt. Emedlertid har Lucrezia upptäckt, att Genaros vänner äro desamme, som skymfat henne i Venedig, och till erkänsla derför låter hon vid ett festligt tillfälle undfägna dem med den berömda Borgia-drycken, som också ej förfelar sin verkan. I detta ögonblick uppträder hon bland de till döden invigde: sonola Borgia — och de svigtande gestalterna utföras nu i ett yttre rum, der deras likkistor redan vänta dem. Gennaro vill deta sina vänners öde: han försmår det erbjudna motgiftet och uppgifver andan. Vi vilja ej utförligare granska halten af denna librett: den är i allmänhetens händer, och de reflexioner den kan föranleda, komma temligen frivilligt vid dess genomläsning. Vi anmärka blott, att man svårligen kan kalla vissa librettförfattares val lyckligt, då det faller på historiska sujetter, eller på sådane karakterer i allmänhet, som nödvändigt behöfva genomföras: detta sker nemligen ej ofta. Librettisten skall ej i detalj utföra sina karakterer — detta åligger tonsättaren — men i skizzen måste dock grunddragen vara bestämdt och sannt markerade, hyarförutan tonsättarens verksamhet hämmas. Askådaren vill ej höra Lucrezias grymhet omtalas; han vill se den, ej i en isolerad gerning, utan ock i dess motiver, uppställda i psykologiskt sammanhang — så vidt verket skall vara sannt — han vill röras utaf åter skenet af det gudomliga, som ej ens has den: djupast fallne förnekar sig — så vidt verket! ock skall vara skönt. Lucrezia, hvars grymheter utförligen omtalas i prologen, visar sig alltigenom: som en öm mor, en undergifven maka, till dess hon slutligen faller på det orådet, att afdagataga fem personer! — Vare det nog om librettens halt! Om musiken torde ej heller vidlyftigt be-! höfva ordas: den är rik på minnen från Donizettis öfriga operor, uttrycker (med några! undantag) ungefär detsamma som de flesta af dessa, och är derjemte så lättsmält som en! teaterpastej. För öfrigt låter Donizetti handlingens sorgliga natur icke serdeles störa hans! goda lynne, och hans Lucrezia drillar vid sin! älskade sons dödskamp oförtrutnare än någonsin. I allmänhet äro Donizettis hjeltinnor aldrig mera begifna på driller och fioriturer, än! då någon svår olycka öfvergår dem — ett fenomen, som vi vilja öfverlemna åt psykolo-! gerna att förklara. — Undantagsvis måste vi imedlertid nämna åtskilliga momenter al mera: intresse än det öfriga, såsom ett par lyckade recitativer, banditkören, duetten mellan Lucrezia och hertigen, (hvars i sin väg vackra slutsats säges vara af hr Foronis komposition), samt dryckesvisan, hvars muntra melodi ej förfelar sin effekt. Operan gifves, hvad sångarne beträffar, utmärkt väl; i vissa momenter förträffligt. Man kan af m:ll Penco ej fordra en annan Lucrezia,-än poet och kompositör framställt, men hon höjer partiet i ganska väsendtlig mån genom sin både uttrycksfulla och briljanta sång, sin ädla hållning. Blott ett och annat invandt maner skulle vi i sistnämnde afseende tillstyrka henne att bortlägga. — Uti Alfonsos (hertigen) parti visar hr Casanova sin talang från en ganska utmärkt sida, och utan tvifvel bör denna roll räknas bland hans bästa. Hr Casanovas värdiga, jemna hållning, hans i allmänhet väl genomförda spel ger lyftning ej blott åt rollen, utan ock åt hela pjesen. Hans sång utmärker sig genom energiskt uttryck och en lycklig deklamation af recitativerna. — Hr Ciaffei gaf, såsom Gennaro, ett nytt bevis på sitt sorgfälliga artistiska studium, sin lyckliga förmåga att uppfatta sina partier. Detta gäller isynnerhet för operans 2:dra representation, då han var vid serdeles god röst, och serskildt nämna vi dödsscenen, der både hans sång och spel voro förträffliga och gåfvo den i sig sjeif föga estetiska situationen en ej ringa relief. I den första förgifningsscenen skulle vi deremot önska honom en något mått ligare skräck, då han erfar att han druckit Borgiavin. — Den nya kontraaltisten, mille Delån, gaf Orsinis parti med raskhet och lif, och visade, helst vid den andra representationen, mera scenisk rutin, än man plägar finna hos unga debutanter. Hennes röst är ej stark, och dess timbre kan icke kallas utmärkt; dock har den goda toner i den djupare regionen, och hennes sång antyder vackra musikaliska anlag. Mille D. lofvar att blifva en god acqvisition för det italienska operasällskapet. — Kören, hvilken till mycken fördel för aktionens effekter var förstärkt genom åtskilliga af mindre teaterns sujetter, sjöng sina partier på ett tillfredsställande sätt. Den nye kapellmästaren, hr Foroni, visar ett synnerligt nit, och gaf vid flera tillfällen prof på mycken talang i sitt fack. — Slutligen böra vi ock nämna den uppmärksamhet, som . sällskapet visat allmänheten, genom librettons utgifvande med både italiensk och svensk text. Mellan Lucrezia och Chiara di Rosenberghp, som nu är under instuderande, lärer man ämna återupptaga Don Pasquale: ett val, som i anseende till den . underhållande libretton ej kan ogillas. —U— MINDRE TEATERN. Artisterna anses i allmänhet mindre beqväma till äktenskap, snarare äro de alltför beqväma dertill; de vilja icke finna sig uti dess små obehag och svårigheter. Kanhända