Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 2

hvilken — en stark rodnad bredde sig öfver hans ansigte — hans dotter vistas., Ack, det var, sant! Det är förskräckligt hvad den fröken Örnstedt. är full aFröken Örnstedt ... ful? Ja, hålögd är hon, och jag tyckte till och med att hon var sned.n Förlåt, herr geheimeråd! Men om jag ej varit närvarande, skulle jag bedyra att ni aldrig sett henne!l Och ser så dum och tafatt ut. Det är lycka att hon är rikl Det var för mycket för Bernhard. Herr geheimeråd!, utbrast han med ohejdad häftighet, det behöfs all den vördnad jag hyser för er, såsom min räddare från död eller fångenskap, för att jag skäll tåla sådant sägas om min fosterfars dotter, Elisabeth, denna engel i skönhet och godhet. Och om ... . Håll min unga vän! Inte så häftigt... inte så häftigt! Jag ville blott ha vissa misstankar bekräftade... Med mig behöfver ni sannerligen ingen lans bryta till er dams ära, ty jag förklarar mig genast för öfvervunnen, och medger mer än gerna, att Elisabeth är värdig en. mans odelade kärlek. Lycklig den, som erhåller henne till maka l Dessa ord försonade Bernhard, och...hvem är lättare försonad än en älskare, blott man loftalar hans hjertans kär? Och ehuru ynglingens mun förblef sluten, talade tacksamheten ur hans ögon och lästes på hans brinnande kinder. Nu nog om kärlek ... tänkte Dittmar. Men säg mig nu hur den unga hertigen af Holstein artar sig?) Han äger det ädlaste hjerta, ett klart och redigt hufvud, och många kunskaper för sina år... Men hans vekhet. Åh, kommer han till sin stora morbroder, så blir han nog härdad! Och nu brast von Dittmar utiett loftal öfver konungen, sådant att man ej på allvar kunnat: vänta det af Carls största beundrare. Store män äro ändock menniskor, och det gifves sätt att berömma, som intet skiljer sig ifrån att fördöma... Det rysligaste tadel, om äfven rättvist, skadar ej på långt när så, som ett försåtligt loford. De, hvilka von Dittmar fällde om konungen, voro så fint ,utstuderade, att man liksom Bernhard måste hafva följt hjelten i alla skiften, för att ej förledas till den tron att han vore en fullkomlig fanfaron,