Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 2

et sasom ett medvetslöst anarkiskt rabulisteri, ingefär likadant som Marstumultet här i Stockolm, samt höra den helige fadren Pius IX oeklagas, såsom ett offer för den skändligaste tacksamhet. Allt detta är en mycket gängse jargon i många kretsar: hos somliga af föresats eller uf politisk förskräckelse, men hos de flesta af obekantskap med sakernas verkliga sammanhang eller af underlåtenhet att sammanlägga cedjan af händelserna. Låtom oss nu först betrakta förhållandet uti Italien; och vi skole snart se, att ingenting kan vara oriktigare än en sådan uppfattning som nyss omnämndes. Det är ännu i friskt minne, hvilken stor entusiasm det väckte hos romerska folket, när Pius IX för ett par år sedan, genast efter sitt anträde till regeringen, visade sig för folket såsom en reformvän, och jemväl genast vidtog åtskilliga kraftiga förbättringar i statens förvaltning. Detta steg alt våga taga itu med en hop missbruk af den afskyvärdaste art, och den kraft, som Hans Helighet härvid ådagalade, förekom såsom något så ovanligt under det allmänna demoralisationsarbete, som egde rum hos många andra hof, att den andeliga fursten redan härigenom strålade i en glans af ära och storhet; och detta så mycket mera i samma mån som man dittills varit van att betrakta Rom såsom medelpunkten för både andligt och verldsligt förtryck, samt såsom jesuitismens och intoleransens hufvudsäte. Det vore likväl ett stort misstag om man trodde att romarne, fastän de i långliga tider lefvat under den verldsliga despotismens likasom den andliga vidskepelsens välde i yttre afseende, derföre saknade kunskap om ideernas och kulturens allmänna rörelse framåt iandra länder. Långt derifrån! Deras lifliga uppfattning och utmärkta själsförmögenheter, deras gamla klassiska minnen, den frihet i muntliga yttranden och den kosmopolitiska tendens, som till en viss grad der varit rådande och måste blifva en följd af det ständiga hvimmel af resande från alla Europas länder, som der uppehålla sig; hvaribland ständigt kunde räknas en stor mängd fransyska och tyska konstnärer, nästan alla till sin politiska bekännelse radikaler och många republikaner; allt detta äro omständigheter, hvilka göra det tydligt, att den romerska statens invånare stått på en helt annan politisk bildningsgrad, än ryssar och polackar, ja äfven på en vida högre än österrikarne. Thågkommer man blott detta, så faller det sig äfven tydligt, att den entusiasm, som mötte påfven Pius IX så snart han började uppenbara en vilja att reformera, icke kunde härröra endast af en beundran öfver de förbättringar han kunde ämna införa i embetsmannaförvaltningen, utan hufvudsakligen utgick ifrån den förutsättningen att hans afsigt dels vore att låta sitt folk inträda uti bestämda politiska rättigheter genom beviljande af en liberal konstitution, dels ock att sätta sig i spetsen för italienarnes pånyttfödelse till en gemensam och stor nation, som ännu en gång kunde intaga den utmärkta plats, densamma fordom haft ibland de civiliserade samhällena, men hvarifrån den varit degraderad under sekler af mörkrets och despotismens välde. Det måste derföre också följa såsom en naturlig nödvändighet, att entusiasmen minskades, om ej upphörde, så snart det blef synligt att påfvens afsigt icke var att motsvara någotdera af dessa båda mäktiga behof för folket, utan han trodde sig om att stadna vid en halfmesyr, under bibehållande af envåldsmakten. Påminner man sig blott dessa hufvudmomenter, så synes nästan allt, som sedermera passerat, framställa sig såsom en naturlig slutföljd deraf, och knappt hafva kunnat vara annorlunda. Hvad de sednaste rörelserna serskildt beträffar, hvilka man företrädesvis på ett visst håll synes interesserad att framställa i en ensidig dager, så. Nise ngNTNdE Sräckt sina fördringar längre, än till erhållande af en liberal konstitutionel monarki; men att påfven envist vägrat gå in derpå. Medan han synes hafva mer och mer slutat sig till den despotika bourbonens , Ferdinand i Neapel planer, har rornerska folket likväl icke begagnat sin tillfälliga öfvermakt för att uppsäga honom tro och lydnad, utan önskat att han må återvända och fortfara i regeringen; blott under vilkor, att en konstituerande församling sammankallas till en grundlags uppgörande. Vi hafva till och med sett af de sednaste tidningarna, att nåtionalgardet och pluraliteten af befolkningen gjort allt hvad det kunnat, för att tillbakahålla det mera exalterade republikanska partiets anspråk och bringa det till tystnad. Sammanlägges allt det förestående, som vi skulle tro icke kan bestridas, så företer sig här alldeles samma skådespel som i flera anIra länder, neml. att majoriteten bland folket ulldeles icke hyser någon ovilja mot sina furstar personligen, utan tvärtom är färdigt att inyo skänka dem sin hyllning, om de blott vilja komma dem till mötes med erkännande M folkets lagstiftande makt under en liberal örfattning, baserad på -demokratien; samt att OR J