Aftonbladet – 11 januari 1849, sida 2

I hans följe såg man bland andra geheimerådet von Dittmar. d Prinsen kastade en förstulen -blick på prinsessan, i det han bugade sig djupt för drottningen, som uppstigit och mötte honom vid thronens fot. SJUTTONDE KAPITLET. Högst missbelåten och förargad återkom Regina från sin promenad. Kappan kastade hon på en stol, florsoch väderhufvan på en annan. Nå, barn, har du fått se prinsen ?, frågade hennes sängliggande mor, som för sin sjukdom ej kunnat åtfölja dottren. Hur såg han ut, var han vacker? Åh ja, nog var han vacker alltid! Kära Regina, du svarar så trumpet! Hur kan man annat, när man är af folk och skall stå bland slödder! Du skulle lydt mitt råd, Reginal Bå skulle jag aldrig tänka på att få komma ut, utan sitta som 1 kloster. Kära barn! Jag är sjuk nog förut... gör mig inte sämre med dina klagovisor, utan berätta i stället hur allt gick till! Madam Holmgren skulle bara springa hem ett ögonblick, hon kommer straxt tillbaka, och hon berättar bättre hon än jag. Regina trifdes ej inne hos sin mor. Hennes själ var uppskakad af oro och begär, för hvilka hon ej kunde göra sig sjelf redo. För att trösta sig begaf hon sig ut i det yttre rummet. och ställde sig der för spegeln. Vid anblicken af sitt bländande ansigte försvann den Ynissnöjda minen och hon påminde sig med välbehag huru alla beskådat henne. I hela den oräkneliga menniskoskaran fanns sannerligen ingen så skön som jag... det blef en ordentlig trängsel hvart jag gick.) Och prinsen!... Jag svär på att prinsen inte helsade på någon annan än på mig! Hela långa stunderna såg han på mig... och när han skulle svara de der herrarne, som talade vid honom i tullen, så hvilade. allt emellanåt hans uttrycksfulla blickar på mig... Jag undrar just hvad prinsessan sagt, om hon sett det... ty nog är jag många, många gånger vackrare än hon... . Och sedan... när jag helt nära, i bredd med honom, af trängseln fördes hela den långa, långa vägen ända opp