Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 2

öfver den tyske furstens förflutna lefnad. Något mindre bizarr men mera sannolik förefaller en annan berättelse, enligt hvilken erkehertigen, under sina vandringar i Steiermarks bergstrakter, uti Aussee,. en liten köping, gjort bekantskap med den vackra Nanny, och fattat en innerlig kärlek till den unga borgardottren. Sättet huru bekantskapen gjordes kan dock vara af mindre vigt; nog af, den fördomsfria fursten tillkönnagaf för kejsar Frans att han valt till sin maka Nanny, den ofrälse tärnan i Steiermark, och anhöll om hans bifall till detta äktenskap. Detta steg väckte ofantlig sensation vid det för sin stela, pedantiska etikett utmärkta kejserliga hofvet. Kejsarsonens kärlek till en flicka utan börd var något aldeles oerhördt i hofherrarnes ögon. Den af Johan ofta nyttjade simpla, borgerliga drägten var, vid sidan af denna mesallians, en ringa förbrytelse och man trodde sig uti denna furstens handling hafva funnit ett ypperligt vapen att tillintetgöra hans inflytande. Metternich och hans anhang protesterade i korus mot erkehertigens handlingssätt och kejsaren vägrade med hårdhet sitt bifall vill äktenskapet. Men Johan lät ej afskräcka sig. Nanny inflyttade i hans borgerliga boning, och man hviskade att fursten med henne ingått hemligt äktenskap. Först efter kejsar Frans frånfälle år 1853 firades förmälningen offentligt, sedan postförvaltaredottren blifvit upphöjd till baronessa af Brandhof. Frukten af denna sällsynt Ilyckliga förening var en son. Johan önskade se honom upphöjd till hertig af Mödling, men Metternich motarbetade med framgång erkeherligens begäran hos Kejsaren, och hans ende son måste åtnöja sig med titeln grefve af Meran, efter herregodset Meran i Tyrolen, som erkehertigen inköpt, och på hvars slott, Scbänna, den unga grefven erhöll sitt säte. För närvarande bevistar grefven af Meran universitetet i Frankfurt. I de stilla alpdalarna hade således hertigen funnit hvad han förgäfves sökt i de furstliga hbofvens kalla salar: kärlek och huslig lycka. Men hertigen lefde dock icke. uteslutande för ett patriarkaliskt familjelifs idylliska fröjder, han arbetade med nit för upplysningens sak, i alla riktningar. År 4841 grundlade han ett nationalmuseum i Gräts, det så kallade Johanneum; år 4819 skänkte han ett bibliothek till denna stiflelse. Han utfästade premier för vinoch fruktodling, samt biskötsel; han anlade vägar; inrättade skolor; anlade smidesverkstäder; inrättade en förening till bergsbrukets befrämjande; stiftade en litteraturförening, en musikförening ett landtbrukssällskap, en nederösterrikisk slöjdförening en historisk förening för Stejermark, en ,geognostiskmontanistisk) förening för det inre Österrike. Korteligen, öfverallt der den ädle fursten kunde verka till samhällets gagn och förädling var han verksam, alltid lika nitisk och outtröttlig. Emedlertid hade den politiska verlden nästan alldeles glömt erkehertigen och han å sin sida drog sig allt mer och mer från all delaktighet i den österrikiska politiken. Men verldshistorien gick sin ostörda, allvarsamma gång; den politiska horizonten mulnade allt mer och mer, allt antydde en fruktansvärd, nära förestående kris. Då kommo de märkvärdiga Februari-dagarne 1848, och med dem den franska revolutionen. Denna verldshändelse påskyndade utbrottet af det länge jä sande missnöjet 1 Tyskland. Öfverallt reste folket sitt hufvud till försvar för sina länge kränkta rättigheter, och äfven Wien, det eljest så lugna, lojala Wien, närde en vulkan af politisk missbelåtenhet i sitt sköte, som i hvarje ögonblick hotade att med utbrottet af sin lavaström bortsopa den Habsburgska dynastien från Österrikes tron, liksom den Orleanska från Frankrikes. Johan ansåg det för en pligt att under sådana omständigheter skynda till Wien, för att i farans ögonblick stå vid den svage kejsar Ferdinands sida. Hans första steg var att påyrka det Metternichska systemets kastande öfver bord; hvilket naturligtvis ej klingade angenämt i denne statsmans öron. Metternich var ännu allsmäktig och försökte, för sista gången att ställa kanoner och bajonetter mot ideernas makt. Den 13 Mars utgöts medborgares blod på Wiens gator; hela staden reste sig nu som en man; Metterniehs räkenskapstimma var slagen! En borgardeputation anländer till kejserliga borgen. Den emottages vänligt af erkehertig Johan och erhåller från hans mun försäkran att kejsaren beslutat uppfylla folkets önskan och att Metternich skulle afträda. I detta ögonblick träder statskanslern ut ur det närbelägna kabinettet och ropar med skärande ironi: Nej, Metternich skall icke afträdal Och han gör det likväl, fortfor Johan med orubbligt lugn. Dessa ord gjorde på den grånade statskanslern ett djupt förkrossande intryck. Han bleknade och framstötte med darrande läppar ett vädjande till barmbhertigheten: Huruln ropade han, är detta lönen för 30-åriga trogna tjenster? — Ett gäckande skratt från de kringstående öfvertygade honom att hans tid var förbi. Han flydde, belastad med hela tyska folkets förbannelser. Nu följde stormiga dagar. Det slagna, men ej fullkomligt krossade -reaktionspartiet sökte återvinna den förlorade terrängen; men den hosfolket till lifligt medvetande uppvaknade fhatclkiändclan tillintotsinarde ckanslöst alla dess