Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

ningarne mången gång ej underhållit intresset till större grad, än att de endast några gånger gifvit fulla hus. Det synes som hade sinnena varit så upptagna af de stora verldshändelser, som hvarje postdag haft att förkunna, det man icke haft tid eller lust att egna nog uppmärksamhet åt andra produktioner än musikaliska, hvilka företrädesvis taga känslan i anspråk, eller ock åt sådana småpjeser, som väcka en större munterhet. Man får ej undra öfver att menniskan i allmänhet hellre vill skratta än gäspa. Uppriktigt önska vi, att med det nya året en lyckosammare period för den kongl. teatern måtte inträda. Det italienska operasällskapet har, efter skilsmessan från den kongl. teatern, genom sitt kraftfulla femmannaråd, Casa Nova, Galli, del la Santa, Ciaffei och Feroni, konstituerat sin egen republik. Det har liksom med ett trollspö ur jorden framkallat hvad som behöfdes för att, utan begagnande af den kongl. teaterns hjelpkällor, kunna uppföra allt flere större operor. Genom biträde af svenska konstnärinnor har detta mål till en betydlig del vunnits. Orkester och chör äro organiserade, hvilket hvar och en begriper icke Vara någon lätt sak. Publiken har tillfälle att redan i afton bedöma i hvad mån det lyckats. Den får då tillika för första gången göra bekantskap med den efterlängtade Lucrezia Borgiar. Franska truppen har, såsom bekant, icke allenast förändrat styrelse, utan ock valt annan lokal för sina representationer. Då sed naste styresmannen, ehuru sjelf skicklig artist, icke kunde bibehålla sig som chef, öfverlemnade sällskapet förvaltningen åt ett fruntimmer, mille Morsiany. Det är sannerligen en egen företeelse, att, då man ännu icke varit i stånd att finna någon lämplig person till efterträdare åt den nyligen afgångna förste direktören vid kongl. teatern, och då en man med erfarenhet icke kunnat fortfara i spetsen för den franska, så låter det sig göra för en ung flicka att öfvertaga styrelsen öfver detta spektakel, och hon lyckas på en gång såsom administratrice och skådespelarinna. Vi veta väl att kraften och spänstigheten kunna vara stora hos en liflig, ungdomsfrisk person; men de hafva dock sina gränsor; och det skulle säkert ej förundra någon, om m:lle Morsiany 1 längden ej uthärdade ansträngningen att ej blott öfvertänka och ombestyra allt, som tillbör en teaters förvaltning, utan äfven nästan hvarje vecka instudera nya roler. Ty större omvexling af pjeser, än vid denn teater, lärer icke vid många andra kunna uppvisas. Föriiden torsdag gafs, jemte den förut omtalade Une femme de quarante ans, Desnoyers och Danvins komedi: ra Chambre vertor. Denna utgör en målning från Ludvig XV:s tid, med karakterer, sådana som dåvarande hoflif bildade dem. Under den granna, pudrade cheveluren och guldsmidda sammetsrocken var lättsinnet icke något fel, blott det beslöjades med ett fint sätt att vara och en belefvad sällskapston. Madame Pompadour hade lofvat en sin slägting, Duc de Chavignys att bereda sonens lycka, och för sådant ändamål till maka skaffa honom den unga Laurence dEstanges, den täckaste och rikaste flicka vid Ludvig XV:s hof. Om de ungas tycken och önskningar var alls icke fråga. Men — såsom författaren säger — hvad madame de Pompadour lofvat, det önskade Ludvig, — det ville Gud. De unga visste icke att de sett hvarann, och medan de Chavigny af motvilja för detta påtvungna äktenskap, icke ens under vigseln — — hvartill han fördes af militärvakt — bevärdigade den täcka Laurence med en blick, voro de äfven efter förmälningen länge för hvarann obekanta. De Chavigny lemnade nemligen straxt sin maka med föresats att trotsa sitt äktenskap genom begagnande af all möjlig frihet, och reste påföljande morgon till sitt kompagni i Milano. Emedlertid yppar det sig, att Laurence var densamma pensionä i ett Ursulinerkloster, som de Chavigny förut vid ett besök der haft tillfälle se, och för hvilken hans hjerta ensamt slog, liksom de Chavigny var Laurences ideal. Af de qui prc quo, som härigenom uppkomma från de Chavignys sida, i förening med en grefve de Luxeuils tycke för och anslag mot den ung: Laurence, under det han öfvergifvit sin eger maka, bildas styckets intrig. Då dessa role utfördes af m:rs Voizel och Lävernos, samt m:me Stephen och m:lle Morsiany, felades Töga at! man trodde sig förflyttad till S:t Germain föl hundra år tillbaka. I morgon gifves Payards och Dumanoir: komedi Le Vicomte de Lethoritres,. Äfver detta stycke hänför sig till den store Ludvigs tidehvarf, hvars seder och Jlefnadsvanor djupt inverkat på efterverlden. Sådant återgifves naturligtvis bäst af fransmän, hvarför man ock under den förflutna tiden trott sig märka att pjeser af detta slag blifvit af publiken med större intresse omfattade. Vicomte de Lethoriöres är en sjelfsvåldig yngling, som inlåter sig i hvarjehanda äfventyr. Lyckan följer honom, och han vinner både den skönas hand och rikedom. Oaktadt sitt begär för äfventyr glömmer han liky äl icke sitt för en åtnjuten tjenst till en ringa tjenare gifna löfte. Såsom