Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

Ers majestät! Min konungslige morbror har i dett bref kallat mig till sig..., Bleknande nedsjönk den gamla drottningen och had fallit i golfvet, om ej hertigen tagit emot henne. Ha ville ringa, ropa hennes damer... men hon befallde hc nom stillhet. Den smärta som nu träffade mig kunna hvarken luk salter eller luktvatten hjelpa. Store, evige Gud! Så vi han då beröfva mig äfven min sista tröst... Jag har be gråtit din far... din mor... Skall nu den grymme tvins mig att begråta dig...! Hör din fmormors böner, je besvär dig detl Betagen af den gamla drottningens djupa smärta oc ymniga tårar, kunde hertigen ej hämma sina, men vi denna hennes sista bön tvärstannade de lika oförstäld somf de utbrustit. Dyra, vördnadsvärda mormor! Hvad har ers maj stät sagt? Skulle jag ej hörsamma min konungs befal ning?... Skulle jag fördraga en veklig lefnad framför a följa min höge morbrors efterdöme, han, som är tidehvar vets hjelte? Det smärtar mig bara att jag är så obetyc lig, så ringal Vid mina år förvånade han redan he Europa... O, min vördade mormor, som för mig var en mor! låt mig följa hans bangr! De motgångar och c lygkor, som mött honom, kan hans tappra arm snart fö jaga... O, neka mig ej er välsignelse då jag går till hc nom, hvars namn jag aldrig utan djup rörelse och beur dran kunnat höral! Otacksamma barn! du vill då ila efter ett fantom, soi skördade din morfars far och lemnade mig enka med e sex års gammal son... samma fantom som beröfvade di din far och skall, jag föreser det, äfven beröfva dig di morbror... O, låt din åldriga morfarmors tårar bevel dig! ... Stadna..., Hur kan jag det, goda, mormor, och än mer, hur ka en så stor drottning, nedstammande från ärorika förfäde en hjeltars moder, kalla äran ett fantom? Har Gud rät nat mina dagar, så kan ju döden träffa mig i edra arms lika väl som på slagfältet ? Drottningen vred händerna af förtviflan, men fattad omsider en tanke, som tycktes lugna henne. Hon ringd Den inkommande pagen befallte hon att genast kalla grefv Horn. Hertigen var så djupt upprörd af sin morfarmors sor; att han ej förnam denna kallelse. I hans bröst strid