Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

begäret efter ära mot tacksamheten och medlidandet för den, som i mors ställe vårdat hans barndom, och som vai honom så ojemförligt kär. Gref Horns ankomst gjorde slut på dessa lidelsefull; betraktelser. Den annars så orubbligt lugna och kall: verldsmannen blef bestört vid anblicken af enkedrottnin gens tårar. Grefve Horn! utropade hon emot honom med ut tryck af den största smärta. Man vill rycka detta äl skade barn ur mina armar... O, jag känner det... de blir min död...! Under det Iforn fullföljde sina egna planer hade har haft föga eller ingen, tid att sysselsätta sig med den ung hertigen, hvars guvernör han var. Kungens bref hade dessutom blifvit lemnadt till hertigen utan att gå genon grefvens händer, som således blott kunde ana hvarom frå gan var. Har hans majestät befallt hertigen att komma til sig?, frågade Horn, ;Hvad!... Ni känner inte det, och är hans guver. nör?... Min nådigaste fru mormor! inföll hertigen. Mit bref erhöll jag visserligen af general Liewen, men det ä1 ju möjligt att det varit inneslutet i hennes höghets ..., Detta var att gjuta olja i elden. Drottningen blefutom sig, lika mycket af vrede som af sorg, och utbrast i flera nära nog förolämpande uttryck om prinsessan. Både hertigen och grefven bjödo till att lugna henne, och det lyckades omsider den sednare, derigenom att ban förespeglade henne möjligheten att få behålla sin älskling. Girigt hade hennes öra uppfattat hans vältaliga ord. Grefve, ni vill då skrifva?) yttrade hon under ett utbrott af häftig glädje. Ers majestäts befallningar äro lagar för mig; dock ber jag ers majestät betänka om, för att lyckas i dess förehafvande, hvilket jag enligt min ringa förmåga på all sätt skall söka befrämja, det icke vore nyttigast att ers majestät sjelf skref? Hans majestät konungens: bref har ej gått igenom min hand, alltså nödgas jag anse min befattning hos hans höghet de facto upphörd... Kanhända skulle till öch med min mellankomst kunna verka mot: satsen, då deremot ers majestäts ... O, min högst vördade mormor! bad hertigen; neks mig ej att uppfylla min konungs hefallning! Hvad skulle han tänka om mig, hvad hade han att hoppas af mig? ...