Aftonbladet – 28 december 1848, sida 2

Har Allonpuostcn DCSIUNMnNaAat HYydU Uecnhla LITVILCISE) Ub nnebär? — När grefyc Horn på Riddarhuset, vidlj let uppträde som för närvarande utgör föremål för andersökning i Hofrätten, brusade ut emot hr Dalman och emot honom yttrade flere oqvädinsord, enigt hvad hr Dalman påstår och vittnesberättelser ifven synas styrka, så fann hr: Dalman sig med skäl deraf förnärmad och har yrkat undersökning om saken. Men månne icke de tillmälen, som hr Dalman nu i Aftonposten tillåtit sig mot Aftonblalet, äro fullt ut lika bastanta, samt måhända hafya tt vida mer direkt och bestämdt syftemål att om Aftonbladets utgifvare sprida ett svärtande omdöme,ls in hvad grefve Horn kunde hafva för afsigt vid sin versonliga attack på Riddarhuset emot hr Dalman? så mycket mera som grefve Horn möjligen vid sitt förhållande mera skulle kunna åberopa till ursäkt något ögonblickligt intryck på sitt häftiga lynne och stt deraf föranledt utbrott, hvilken ursäkt icke kan sälla för den som med öfverläggning nedskrifver sina tankar på papperet. Vi anse derföre fullt ut lika stora skäl som de, hvilka gälla för hr Dalman emot grefve Horn, här påkalla en granskning af Aftonpostens artikel, för utt tillse betydelsen af dess innehåll. Först heter det, att Aftonpostens insändare på ett frappant sätt bragt Aftonbladet ur koncepternan. — Om det kan kallas att bringa en annan ur koncepterna, när man utöser ovelt utan att hafva något att anföra i sak, eller de facta, som skola läggas till grund för ovettet, befinnas vara diktade, så har A. P. rätt; men annars kan det begagnade uttrycket svårligen anses för annat än en föga rekommendabel, ur luften tagen undflykt, for att få sista ordet. Aftonbladet hade bevisat, att A: P:s insändare i en artikel hade tillåtit sig en osanning om L. Hjertas yttrande i reformvännernas sällskap och på denna osanning byggt hela sitt utfall med ohemula omdömen. Denna bevisning står fast, likasom slutföljden, att den förnärmande reflexionen måste förfalla, när premissen befinnes ogrundad. Detta har ÅA. P:s insändare ingalunda kunnat vederlägga, ja knappt kunnat säga ett ord till svar derpå. Likväl heter det nu, att insändaren bragt Aftonbladet ur koncepterna. Ar detta logik? Ar det icke fastmer en ton, som kunde komma någon att tro, det Söndagsbladetsutgifvare blifvit ordinarie medarbetare i Aftonposten? .2:0 säger ÅA. P., att insändaren inlemnat en ytterligare analys af Aftonbladets hela innersta väsende, hvilken troligen skulle besvära mer, än någon af de föregående. Detta uttryck antyder den mening hos ÅA. P., att insändarens föregående artiklar jemväl skulle innehållit en analys af ifrågavarande beskaffenhet, och visar att ÅA. P. anser ett tomt, på osanningar grundadt, ovett, samt lösa, obevista imputationer, vara liktydiga med en analys. Vi åter nödgas påstå, att detta icke gifver ett högt begrepp om A. P:s intelligens eller rättskänsla. Om för öfrigt A. P. anser den påpekade ytterligare analysen kunna tjena till dess rättfärdigande emot Aftonbladet, och icke blott innefatta en ny störtskur af ohemula utfall, så bör ÅA. P. på intet sätt låta genera sig att publicera densamma. Tvärtom har det just utgjort föremålet för våra anmärkningar i denna polemik, att A. P. icke haft något i sak att anföra till bevisning derom, att vi skulle gjort oss skyldiga till samma fel, att vilja nedsätta ÅA. P:s redaktions moraliska värde som obestridligt utgör det ständiga syftemålet med A. P:s stridssätt emot oss. Vi vidhålla tvärtom, och åtaga oss ansvarighet för detta påstående inför allmänheten, att Aftonbladet icke plägat tillåta sig sädana omdömen emot redaktörerne i Aftonposten, hvaröfver de kunnat hafva skäl att beklaga sig, utan att desamma antingen varit på stället och omedelbart varit beledsagade med något verificerande factum, eller ock inskränkt sig till ett omdöme om A. P:s politiska rigtning, hvilken vi karakteriserat såsom gråaktig; på sin höjd kallat svag och yttrat den farhågan, att yttre inflytelser lätt kunna verka derpå. vår sida hafva vi aldrig tagit oss nära, när Å. P. kallat oss radikala, revolutionära eller slugt beräknande, listiga, m. m.; emedan Aftonbladets innehåll i det fallet må tala för sig sjelf och vittna hvilkendera, Ivi eller Aftonposten, mest öppet och bestämdt fullI följt vissa politiska grundsatser. s 3:0 ÅA. P. säger, att det är att våga allt, och att Iopå ett djerft sätt trotsa sanningen, då A. B. kan ega kontenans att, för det det har en större publik, våga äfven försöka inbilla denna, att den motståndare, som behöft använda all sin styrka till sitt Isförsva? mot illvilliga anfall och insinuationer, vVarit den som anfallit, ja planmässigt förföljt en sål. Iskuldlös, from och fridsam varelse som AÅ.B., hvilken tvärtom alltid talar godt om sin vederpart och aldrig misskänt honom!! — Här har A. P. åter sökt yrida bort verkliga förhåHandet med polemiken a LA OR AN te fa MMM MMMM I delaktig position mot Aftonbladet. Vi hafva aldrig påstått att vi alltid talat godt om A. P. Vi hafva tvärtom visserligen flera gånger framställt anmärkningar mot densamma. Men det måste upprepas, att dessa icke varit af samma art som ÅA. P:s anfall emot oss, .d. Y. s., all de ej bestått i osanna uppgifter om dess egna yttranden och handlingar, och vi förnya vår begäran, att någon gång få uppgifvit, hvaruti de illvilliga, det måste med andra ord vilja säga de sanningslösa, insinuationer bestått, hvilka vi tillåtit oss emot A. P. Vi hafva väl sett ÅA. P. påstå, att Aftonbladet ställt sinä in-lsinuationer så, att det icke för desamma kan åtkommas; hvilket ytterligare tillvitats Aftonbladet såsom ett särskildt moraliskt lyte. Men det är ju i alla fall icke möjligt, om Aftonbladet dervid felat mot den. vanliga hederns och konduitens lagar, att sådant ej skulle kunna framdragas; ty emot sanningen kan väl ett huru fint och diplomatiskt skrifsätt -Isom helst icke bestå. Och kan man väl gifva sin motståndare mera fair play, än då man den ena gången efter den andra uppmanar till ett sådant framläggande? 4:0 ÅA. P. säger, att A. B. redan efter A. P:s första nummer, der icke ett ord förekom om A. B., gjorde allt sitt till för att göra A. P. misstänkt hos publiken och stämpla dess redaktörer såsom tvetydiga och öfverlöpare., — Detta påstående hörer till en viss grad till samma kapitel, som det näst föregående. Aftonbladet har aldrig, så vidt vi kunna minnas, stämplat A. P:s redaktörer såsom öfverlöpare. Skulle något yttrande, hvaraf cn sådan mening kunde dragas, möjligen förekommit i Aftonbladet, såsom A. P. säger, hvilket vi önska att se bevisadt, så måste det kunna anses godtgjordt med det flera gånger gjorda förklarandet, att vår åsyftning ingalunda varit sådan. Hvarföre få vi då icke räkna oss detta uttryckliga förklarande till godo? Om ÅA. P. hade den rättskänslan, att låta oss åtnjuta samma förmån å sin sida, och endast medgifva, att de gemena omdömen om Aftonbladet åt hvilka den gifvit rum i sina spalter, tillkommit af hetta eller förhastande, så skulle vi genast acceptera detta och hålla oss dervid. : (50. Å. P. säger, att — alla osanningar om A. P:s -Itendens oberäknadt — ÅA. B. på ett sanningslöst orm KP OS om oe Mo