Aftonbladet – 28 december 1848, sida 2

TCUdAS CI TOPKId1lllg, UCI VI AlVvGI dllsv va kyldige hålla Aftonbladets läsare tillhanda, ili nledning af den genom Aftonbladet gjorda örfrågan af åtskilliga tidningsläsare i landsyrten, huruvida Aftonposten vore ämnad att itgöra något slags fortsättning af tidningen ls; Reformvännen. — Aftonposten säger sig nemigen hvarken hafva haft eller hafva den rinsaste gemenskap med Reformvännens redakörer. Deremot har A. P. icke lemnat något var på en annan, äfven genom Aftonbladet ramställd förfrågan, huruvida, utom hrr Wall-llen och Dalman, samt de såsom medarbetare ippgifne personerne, äfven något slags bolagsntressenter eller subskribenter bidragit till idningens uppsättande, samt huruvida denna förmodade uppsättning skett med hufvudsaklig syftning att motarbeta Aftonbladets in-I? lytelse, och att Aftonposten således vore ämnad att representera en fraktion, som finner Aftonbladets tendens för mycket radikal och ör mycket opponerad mot nuvarande system. Meningen med en påmihnelse om denna sednare förfrågan är icke att affordra Aftonosten någon förklaring deröfver såsom en skyldighet. Vi öfverlemna till dess eget godtinnande att afgifva en sådan förklaring eller!4 cke: skulle Aftonposten lemna den förklarinsen, att den står på samma politiska linea med Aftonbladet, så skall det naturligtvis slädja oss. Men i fall Aftonposten skulle finna lämpligt att svara härpå, vore det kanske med detsamma icke ur vägen att upplysa, nemlisen såvida A. P. sjelf har sig något derom bekant, om icke den hygglige insändare, som sednast i A.P. hedrade sig med invektiverna mot Aftonbladet, är en af dem, som i somras distinguerade sig mot;A. B. i Reformvännen. —I) Vi anse oss berättigade till denna önskan, i följd af A. P:s nog långt drifna efterlåtenhet, att i sin tidning lemna rum åt ett par sådana produkter, som de ifrågavarande insända artiklarna, utan att med ett ord behaga ursäkta detta förbiseende, äfven sedan artiklarnas obetänksamma sanningslöshet blifvit fullständigt lagd i dagen. . Det fägnar oss i öfrigt oändligt att af Aftonpostens fredagsnummer se, att dess Red. nu synes hafva kommit till det förnuftiga beslutet, att icke vidare sysselsätta sig med polemik mot Aftonbiadet. Vi måste endast beklaga, att ÅA. P. icke alldeles synes hafva valt det rätta sättet för att tillvägabringa ett sådant resultat. Ingen kan bättre än vi känna huru litet publiken i det hela är trakterad af egentlig s. k. tidningspolemik, d. v. s. en sådan, som icke egentligen har till föremål att utreda en sakfråga för dagen, utan angår så alt säga injurie-tvister emellan tidningarnas redaktioner inbördes. Men detär af stor vigt för publicistens kall, som med hvarje år erhåller en mera hög, inflytelserik och ansvarsfull betydelse, att samma moraliska regel för konduiten må iakttagas inom pressen, som i allmänna lifvet, nemligen af hvarje sådan dess ledamot, som vill ega anspråk på aktning i samhället. En publicist har derföre rätt och pligt, att vara öm om sin heder i detta hänseende, lika väl som en embetsman eller militär, och vida mera, om man betraktar dess större verkningskrets. Om det ej är alldeles omöjligt att utrota lögnens och kalomniens begagnande, så bör dock en hvar i sin stad bidraga att söka få detta stridsvapen förvisadt ifrån hela den bättre journalismen. Det är ock af denna anledning vi icke kunna underlåta att här upptaga ett stycke af ATftonpostens fredags-artikel, hvars innebåll så mycket mer väckt vår förundran, som artikeln har till öfverskrift: Diximus et Salvavimusp, hvilket antyder, att Aftonposten dermed likasom vill hafva fredat sitt samvete. Se här ett utdrag af artikeln, hvilken till det hufvudsakliga meddelas ordagrannt, för att undvika möjligheten af missförstånd: Den insändare, som på ett så frappant sätt bragt vår slindige kollega, Aftonbladet, ur koncepterna, som man säger, har, i anledning af A. B:s artikel Ji förrgår till oss inlemnat en ytterligare analys af Aftonbladets hela innersta väsende, hvilken troligen skulle besvära mer än något af det föregående. Men vi vilje visa A. B. samma ädelmod, som det föregifvit sig hafva visat oss, neml. att icke trycka artikeln, utan endast hålla den A. B. Red. enskildt tillhanda i manuskript, om det behagas. Hvad i öfrigt angår våra egna tvister med ÅA. B. så finne vi verkligen, att det föga lönar mödan att dem fortsätta. Ty när ÅA. B. kan ega kontenans att, för det det har en större publik, våga ens försöka inbilla denna, att den motståndare, som behöft använda all sin styrka till sitt försvar mot illvilliga anfall och insinuationer, varit den som anfallit, ja essigt förföljt,en så skuldlös, from och fridsan varelse, som ÅA. B., hvilket tvertom alltid talat god om sin vederpart och aldrig miskänt honom 8c I då kan. man våga allt, och en motsägelse är I omöjlig, så länge den som, på ett så djerft sätt, trot sar sanningen, höres af cen ännu i landsorterna 0ojemförligt talrikare publik. . . För dem åter, som läsa icke ensamt A. B. utar ,läfven vårt blad, erfordras ingen förklaring. De hö nogsamt insett, att långt ifrån att Aftonposten vari den mot ÅA. B. anfallande, : så är det tverton A. B. som redan cfter A. P:s första N:r, der ickt ett ord förekom om A. B., gjorde allt sitt till, fö! att göra Aftonposten misstänkt hos publiken oc! stämpla dess redaktörer, (dem ÅA. B:s utg. ganske väl kände vara mångåriga och fasta kämpar i de liberala ledet) såsom tvetydiga och öfverlöpare m m,. d. Vira och A. B:s gemensamma läsare vet vidare, att — alla osanningar om A. P:s tenden sloch yttrande oberäknadt — ÅA. B. på ett sannings löst och förnärmande sätt anfallit en af våra med arbetare i hans rent enskilda förhållande till utgifva ren af en annan tidning, utan att tillåta den förr att få sitt försvar i ÅA. B. infördt eller ens omnäm na de deri citerade facta. Slutligen, och för at nu ej vidare öka registret, fråga vi, om icke Afton postens cch Atonbladets gemensamma läsare min nas, att Aftonbladet, af ingen annan tänkbar orsak än att skada Aftonposten, helt nyligen, emot bättr vetande, insinuerade, att A. P. åsyftade att, tvert