Aftonbladet – 20 december 1848, sida 2

kalomnien sålunda begagnades för ett så wvackert ändamål, det kan icke bestridas; sjelfva saken må för öfrigt synas af större eller mindre vigt. Hvad gör emellertidAftonposten och dess insändare vidare? — För det Aftonbladet framhållit nyssnämnda omständighet och sökt vädja till Aftonpostens hederskänsla samt talat om behofvet af moralitet inom pressen, öfverösas vi ånyo med en skur af beskyllningar om gråt, jemmer, feghet, m. m., blandadt med flera andra plumpa uttryck och hållet i en öfversittareton, som utvisar en inre råhet i begreppet om sanning och rättvisa. Med ett sådant skaplynne hos sina stridskämpar bör man visst ej undra, om Aftonposten finner det vara fegt att klaga öfver när man bevisligen blifvit beljugen. I allmänna lifvet för öfrigt gäller likväl en annan regel. Om en person öfverhopar en annan med förnärmande omdömen öfver en förment handling, men visas hafva misstagit sig om eller rent af uppdiktat denna handling, och likväl, när detta upplyses, fortfar att öfverösa den förolämpade ännu värre, i stället att bedja honom om ursäkt, så plägar man icke kalla den förorättade feg, derföre att han anmärker den begångna orättvisan, utan man plägar gifva en mindre vackerl stämpel åt den anfallandes beteende. Att Aftonposten också söker räkna sig till godo en sådan regel, när det gäller honom sjelf, derpå lemnar samma insända artikel bevis uti några andra och serskilda beskyllningar emot Aftonbladet, att på ett slingrande sätt hafva insinuerat att Aftonposten skulle hafva sålt sig åt de konservativa, hvaröfver insändaren sedermera utbreder sig i en stor del af artikeln med hyggliga omdömen öfver detta Aftonbladets sätt att gå till väga. Vi vädja likväl till den strängaste granskning, huruvida det med rättvisa kan tillvitas oss, att hafva gjort en sådan insinuation mot Aftonposten. Vi tvifla att någon annan än Aftonposten sjelf kan taga saken så; men till undanrödjande af all tvetydighet må upprepas, hvad vi redan förut uttryckligen sagt, att det aldrig kunnat falla oss in att misstänka herrar Dalman eller Theorell att hafva gått öfver till det konservativa lägret. Då Aftonposten påstått oss hafva gjort en sådan insinuation, vore det väl icke heller för mycket begärdt, att han hade anfört på hvad sätt den skulle bafva blifvit framstäld. Hvarföre har detta då icke skett? Jo, emedan beskyllningen mot Aftonbladet i sådant fall antingen ej kunnat göras eller också hade vederlagt sig sjelf. Hvad vi deremot böre ikläda oss, är, att hafva frågat Aftonposten huruvida icke, utom den synlige förläggaren, äfven några andra intressenter varit med om och gifvit anledning till dess uppsättande, samt om. ej dervid ifrågakommit såsom en -hufvudsaklig åsyftning, att uppsätta en opposition emot Aftonbladets politiska tendens. Visserligen kan detta kallas en insinuation; men denna insinuation tyder icke på annat, än en viss politisk färg hos Aftonposten eller intressenterne.. Den innehåller i sig sjelf intet förnärmande mot hvarken förläggarens eller medredaktörernes moraliska karakter, och bör dessutom lätt af Aftonposten kunna bekräftas eller vederläggas. Sannt är äfven, att Aftonbladet flera gånger kallat Aftonposten grå, eller åtminstone gråspräcklig; men frågan, i hvad mån detta påstående skall kunna anses försåtligt eller förnärmande, beror väl först på hvad man förstår med begreppet grå, och sedermera huruvida ordet, i den mening man har dermed, är tillämpligt på Aftonposten. Med ,grå mena vi den, som väl i princip erkänner eller vill synas erkänna de liberala grundsatserna, och sjelf helsas för liberal, men likväl anfaller och söker nedsätta andra, som uppriktigt strida för en sansad tillämpning deraf. — Sålunda, och för att illustrera satsen med exempel, kalla vi reservänterne i reformvännernes sällskap sistl. sommar grå; icke egentligen derföre, att de i vissa punkter skiljde sig från pluralitetens åsigter, utan emedan deras handlingssätt, eller åtminstone någras deribland, måste gifva anledning till den slutsatsen, att det låg dem vida mindre om hjertat att emot de konservativa få fram den nyans af reform, för hvilken de sjelfve talade, än att bekämpa den något mera demokratiska tendensen i pluralitelens program. Man minnes ännu ganska väl, med hvilken bitter öfversittareton och med hvilka dikter de uti tidningen ;Reformvännen öfverföllo denna pluralitet samt petitionärerne. Hade de, som väsnades i tidningen Reformvännen, varit, hvad de utgåfvo sig, sannt liberala, å hade de troligen, med aktning för pluralitetens mening, nöjt sig med att vidblifva sin egen. Grå kalla vi vidare dem, som deklamera häftigt emot norska konstitutionen, och i den punkten göra korus med de konservativa; ty ingen lär kunna påstå, att något anarkiskt element ligger i Norges grundlag, fastän den lemnar en betydlig makt åt sjelfva representationen. Och hvad kan väl, när man besinnar detta, i sjelfva verket vara orsaken till det omnämnda deklamerandet, annat än en viss sympati för de konservativas sträfvande att åt allenastyrandet och byråkratien bibehålla en öfvermakt, som icke står tillsammans med ett sannt konstitutionelt och representativt samhällsskick, hvarigenom folkets rättigheter må göra sig gällande. Grå kalla vi slutligen dem, som, om de äfven i många hufvudsakliga delar skilja sig från de rent konservativa, likväl instämma i nästan lika bittra termersom de, hvarmed dessa beskärma sig emot de radikala, hvarhelst de framträda; som hysa en viss beundran för WindischGrätz kraftåtgärder, och som icke vilja erkänna, att de revolutionära ningarna och deras stundom beklagliga öfverdrifter varit en genom sakernas oundvikliga gång framtvungen nöd: vändig följd af furstarnes eget handlingssätt och obenägenhet att i tid gå folkens måttliga anspråk till mötes. Om nu en eller flera af de omständigheter vi här uppräknat inträffat på Aftonposten, och en af dess hufvudbestämmelser tillika synes —A Xn2sesevespsmp semsssvomsemmnaosem