Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

a KS a ER i Nybergs vid Göthgatan; hos J. A. Hagberg i Ba RR stadgande, att ingen med lägre grad än öfverI stes skulle få nyttja skägg. Icke långt deref1 ter visade sig, vid en audiens, en officer af: lägre grad med den förbjudna prydnaden. Erinrad om förbudet, ursäktade han sig med att: han, under en pilgrimsfärd till Mecka, hade tvättat sitt skägg i den heliga brunnen, hvar-! igenom det hade blifvit så heligt, att han ej! kunde låta raka bort det. ,Antingen skall 4 skägget bort eiler hufvudet! svarade Ibrahim. I Officeren lät sitt hufvud falla. i De första profven på sin tapperhet och fältI herretalang aflade Ibrahim i striden mot de upproriska wahabiterna i Arabien, dem han : fullkomligt besegrade 1819;: derefter underkufvade han Sennaar och Darfar. År 1825 seglade han, på sultanens begäran, till Grekland med 17,000 man af sina nyorganiserade trupper. Han slog grekerna i tre drabbnin-: gar, intog gamia och nya Navarino samt ryckte segrande an mot sjelfva Nauplia: Derifrån : gick han öfver till Missolonghi, belägrade denna l! stad i tre månader och eröfrade den slutligen : Grekland var nu underkufvädt och egyptiska armåen skulle sändas till något annat ställe, för att göra sultanen lika god tjenst som här, ! då England, Frankrike öch Ryssland interve-nerade och tvungo Ibrahim att åter inskeppa li sig till Egypten, utan att Turkiet fick någon ! nytta af hans segrar. Efter freden i Adrianopel 1829 började Me-: hemed Ali tänka på att bemäktiga sig Syrien såsom en förmur åt det egypfiskt-kretensiska, rftliga rike han ville bilda åt sig. Men besittningen af Syrien beror till stor del af fästningen S:t Jean dAcre, och pasehan derstädes, Abdallah, ville icke gå in på Mehemeds. planer. Denne lät sin son Ibrahim rusta sig till att med en betydlig: här rycka öfver egyptiska gränsen i Oktober 1831. Sultan Mahmud låtsade gilla Mehemed Alis föregifna uppsåt att straffa Abdallah för lidna oförrätter, och skickade sin flotta under Kapudan pascha till Egypten, under förevändning att den skulle agera efter den eg gyptiska paschans order, men i sjelfva verket för att vinna tid till krigsrustningar. När han var färdig, skickade han order till Kapudan pascha att återvända till Konstantinopel med flottan och ett sändebud till Mehemed Ali för att befalla honom inställa expeditionen. Men budet kom för sent; Ibrahim hade redan infallit i Syrien. Sändebudet frågade Mehemed, hvad han begärde af Porten. Att få bebålla hvad jag har,, svarade paschan. För öfrigt skall jag i några ord framlägga min politik: Inom några dagar är Acre i mitt våld; om sultanen går in på att låta mig behålla det, så stannar jag dervid; i annat fall tager jag Dåmaseos. Då skall jag åter stanna, om man gifver mig Damascus; annars tager jag Aleppo. Vill sultanen icke låta det ske, så... hvad vet jag? Gud är stor. Sändebudet reste hem igen och rådde Mahmud att sluta fred. Rådet förkastades och den som hade gifvit det bestraffades. Sedan sultanen beslutat krig, gjorde han stora rustningar. Under tiden eröfrade Ibrahim Syrien. Först föll Tripoli uti hans händer; vidare Aere i Maj 1832; månaden derefter Damascus. Den 7 Juli kom det till en drabbning på Homs slätter, der turkarne blefvo fullkomligt slagna och måste lemna hela sitt läger i sticket. Homs och Aleppo gåfvo sig åt Ibrahim; ännu ett slag levererades vid Beilan, efter hvilket Antiochia föll. Turkiska hären drog sig tillbaka till Konieh och samlade der förstärkningar, för att göra ett infall i Syrien. Jbrahim afvaktade icke detta, utan slog sig igenom Tauriska passet, mötte Turkarne och levererade den 19 December 1832 en förtviflad slagtning, som slutades med Turkarnes fullkomliga nedgöring och storvisirens tillfångatagande. Ibrahim marcherade derefter genast på Konstantinopel; samtidigt bortsnappade egyptiska flottan ofta :transportfartyg, hvilka skulle gå med proviant till turkiska armeen i Syrien. I denna nödens stund erbjöd kejsar Nikolaus sin bemedling; paschan gick in på att sluta ett vapenstillestånd; och underhandling börjades af franska sändebudet Roussin om en fred, genom hvilken paschan skulle erhålla i förläning Acre, Jerusalem och Tripoli. Mehemed Ali vägrade antaga dessa vilkor och befallde Ibrahim att rycka framåt. Han hade knappt samlat sina trupper och lemnat Kintukia, förrän ryska trupper landstego och lägrade sig mellan honom och Bosforen. Sultanen, mera rädd för sin bundsförvandt, än för sin öppne fiende, slöt nu en fred, deruti han lemnade hela S7rien åt Mehemed. Den lysande utgången af detta krig firades med mycken högtidlighet i I Alexandria; men freden medförde icke den väntade välsignelsen, ty mycket trupper och i penningar erfordrades för att upprätthålla ett Irike som ännu dels hade yttre fiender, dels inre oroligheter att bekämpa. Mehemed Alis stränghet och utpressningar föranledde utbrottet al ett så allvarsamt uppror i Syrien, att Ihan sjelf måste begifva sig dit för att qväfva det. Han lyckades häri, för tillfället: Men nya resningar skedde, för hvilkas undertryckande de mest blodiga och stränga åtgärder måste vidtagas. Ibrahim koncentrerade hela sin styrka på Libanon och afväpnade Druser———— gent försprång, och jag hade svårt att icke förlora Idem ur sigte i trängseln.