Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

plötshgt såg svängande, som en signalflagga, i gungan de granna bandrosorna, som en gång förut vägledt migJag närmade mig, men till min häpnad fann jag den beskedliga frun, som synbarligen var mycket road, helt ensam. Hvarken hennes dotter eller herr Samuel voro med. Då är det redan försent! tänkte jag; ,men hvar har den karnaljen gjort af fästmannen, den krukan, som inte bättre kan försvara sin egendomp; jag visste inte då hvilken malis jag sade mig sjelf. Emedlertid hade den gungande och förnöjda frun sett och känt igen mig, och hennes vänliga och ihärdiga nickningar sade mig att hon var alldeles okunnig om att det var jag, som helt oskyldigt hållit på att bringa henne om lifvet, vid beskådandet af dioraman. Jag niekade igen allt hvad jag förmådde, svängde med hatten och gaf på allt vis tillkänna min belåtenhet med återseendet, och tecknande att jag snart skulle återkomma, gick jag att ännu söka få reda på den förlorade fästmön. Jag hade ej hunnit längre än upp till det lilla brunnshuset, der en röst, som jag genast igenkände för baronens, nådde mitt öra; jag stannade, de voro utan tvifvel derinne. Var nu inte barnslig, älskade Christine; hvad är väl för farligt uti att göra en liten tur utåt Djurgården med mig, som du bör anse som din fästman, du kan ju gå med Samuel hvart som helst. Ja, för han är min verkliga fästman han, sade Christine-tvekander sg Se så kom nu, du lofvade mig ju i går att vara snäll; om du nu inte skyndar dig, så ha vi mamma här tillbaka innan vi hinna härifrån, sade baron otåligt; om en timma är du tillbaka igen, tillade han öfvertalande. Bara mamma inte blir ond, sade Christine med en röst, som nu tillkännagaf ett fullkomligt medgifvande, och straxt derpå såg jag dem hastigt gå utför allen. Jag skyndade efter så fort jag kunde, utan att springa, men de hade fått temligen långt