Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

VA försprång, och jag hade svårt att icke förlor: dem ur sigte i trängseln. Men hastigt, endast några steg ifrån porten stannade de, jag skyndade mig fram, och jus som jag var bakom dem, hörde jag baron hastigt säga åt Christine, i det han släppte hennes arm och skyndade ensam ut:i Vänta här ett ögonblick, jag skall blott sc om vagnen är här ute, jag kommer strax tillbaka; gå ingenstädes., Jag tog tillfället i akt att gå fram till Christine, som helt förlägen besvarade min helsning och vände sig bort; men som här e var tid till någon inledning, steg jag fram. helsade ifrån hennes mor, hvilken jag; påstod hade uppdragit mig att föra hennes dotter till henne, tog hastigt den förvirrade och förtretade flickans arm, och ämnade gå tillbaka: men som jag hvarje ögonbick väntade att sc baronen återkomma och då fruktade att icke få tillfälle att tala med Christine, tryckte jag brefvet i hennes hand, i det jag vänligt och bestämdt bad henne läsa det så snart som möjrigt, ty det innehöll något, som var ganska vigtigt för henne att veta, och, tillade jag, allt hvad det innehåller, skall jag fullkomligt kunna bevisa sanningen af. Jag tryckte ännu en gång hennes hand rätt hjertligt och drog henne med mig, då, i detsamma jag såg upp, jag var nära att släppa min skyddlings arm, ty midt för mig stod Julie och betraktade oss med en blick af smärta och vrede, som kom mig att alldeles tappa kontenånsen. protesen skulle, icke Köndssethenner EEE nes blick krolldoles hade förbryllat mig, ty det låg kärlek, verklig kärlek, på samma gång som vrede och svartsjuka deri, och innan jag hunnit besluta mig att lemna Christine i trängseln ensam, var Julie försvunen. Det återstod mig intet annat än att ledsaga den återfunna fästmön till sin mor, som var alldeles förtjust att återse mig och få reda på sin dotter, sont hon fåfängt frågade hvar hon gjort af sina kavaljerer,, i hvilkas vård hon blifvit lemnad.