Aftonbladet – 18 december 1848, sida 2

Så tyst nu! Tyckte du han liknade löjtnant P. eller den der långa drummeln, som så ofta gick utanför fönstren innan jag reste bort, eller ... Kors, inte vet jag hvem han liknade, när jag inte kunde se hans ansigte. Nå du såg väl åtminstone hvart de togo vägen då? skrek jag förargad. De foro väl åt Djurgården kan jag tron, sade Sofi, som helt förskräckt retirerade utför trappan. Jag hade icke annat att göra än att också gå min väg och derunder fundera på: hvart Julie tagit vägen, just nu då hon horde väntat mig; men hur mycket jag harmades, kunde jag icke neka, att jag bra mycket försummat henne, visat mig temligen kall och likgiltig, och gifvit henne bra många anledningar till otrohet, kanske just med afsigt, ty hvad man äger förefaller oss sällan af mycket värde; det är blott hvad man saknar, som äger behag, och just nu stod Julie skönare än någonsin för min fantasi. t Fan så dumt, tänkte jag för mig sjelf, natt jag icke lydde Arnolds råd och gaf henne sin frihet innan jag reste; det är alltid klokt att ge tillåtelse till hvad man icke kan förhfndra, och att det nu skall vara hon, som bryter... Men kanske misstänker jag henne orättvist. Hur som helst, så... Jag var nu inne i Humlegården, och midt ibland folket upptäckte jag de stora granna bandöglorna på den tjocka fruns ifrån Telge hatt, och denna syn ledde mina tankar tillbaka på den id, som kommit mig att gå åt detta håll. Jag knuffade mig fram helt nära och såg till min stora förvåning, att målargesällen ej. var med; mamsell Christine höll helt beskedligt sin lycklige fästmans arm, men hennes missnöjda: och oroliga uppsyn visade tydligt, att hon väntade någon. Jag följde dem på afstånd, och såg dem slutligen gå in i ett litet rum i paviljongen; fönstret stod öppet, men gardinen innanför var nedsläppt, så att jag ingenting kunde se; men då jag satte mig på bänken utanför, hörde jag fästmannen gå ut för att skaffa dem thå. Det blef tyst derinne; blott en djup suck, förmodligen från Christine, hördes. Käraste mitt sockergryn, hvad suckar du för? sade modren; vha vi inte farit hit bara för att roa dig, och ändå har jag aldrig sett dig så ledsen som nu; den stackars Sammel sörjer riktigt ihjel sig för din skull