Aftonbladet – 15 december 1848, sida 1

DEBATTEN .I FRANSKA NATIONAL-FÖRSAMLINGEN DEN 235 NOVEMBER, RÖRANDE GENERAL CAVAIGNACS ÅTGÄRDER VID JUNI-UPPRORET. General Cavaignac yttrade: Det vore nu ej fråga om någon debatt emellan den verkställande kommissionen och honom, utan emellan honom och en del representanter. Han hade intet skäl att kalla den verkställande kommissionen upp i talarestolen; han; åsyftade blott ett personligt rättfärdigande, och frågade derpå hrr Garnier-Pages, Duclerc, Pagnerre! och Barthelemy S:t Hilaire, om det vore sannt att de sagt något; som direkt eller indirekt kunnat bekräfta de beskyllningar, som gjorts honom för hans åtgärder under Junidagarne? Om denna fråga besvarades med nej, så trodde han sig berättigad att bedja dem yttra sig om de ifrågavarande händelserna samt yttra sig lika frimodigt, som han ämnade göra. Hr Barth. S:t Hilaire svarade ungefär sålunda: Vi förklara först, att vi ej sågt eller meddelat något ij någon tidning; nu är det ej heller fråga om tidningar, utan om Junihändelserna. Vi skulle längesedan afgifvit vår förklaring, men hade kanske ej brutit tystnaden, ehvad det än skulle kostat oss, så framt vi icke blifvit uppmanade att tala. Om vi (här vände sig talaren till Cavaignac) tegat inför er, som måste känna oss och som är vår anklagare, så skedde det af patriotism och af aktning för makten; hvars innehafvare ni var och som vi ej ville försvaga, då den var alltför svag förut. (Ganska bra!) Vi voro stumma om Junihändelserna ända till dess att undersökningskommissionens arbeten voro slutade. Då vi sedan talade, var det, emedan de numera kända facta föranledde frågor, som vi ej kunde lemna obesvarade. Vi hoppas, att de svar vi afgifvit på intet sätt skada republiken. Om vi också funnit för godt, att en tid misskännas af våra samtida (högt skratt); så vilje vi dock ej dömas af dem och efterverlden (nytt skratt). Ja, mine herrar, vi hafva skrifvit Junidagarnes historia och meddelat den åt åtta med Cavaignac liktänkande personer. Den skrefs redan för två månader sedan, men var icke föranledd af närvarande angelägenhet; äfven vi törsta efter sanningen. Vi önska att denna debatt måtte blifva lugn och passionfri, och öppna den derföre med föreläsningen af ett historiskt blad, fragment af en fullständigare historia. (Talaren uppläste nu det omtalade utdraget, som först erinrade om kommissionens befallning till dåvarande krigsministern, general Cavaignac, att hålla 45,000 man i beredskap i Paris, samt om Lamartines förklaring af den 42 Juni angående dekretet emot Louis Napoleon, och oaktadt hvilket hans inkallande dagen derpå blef beslutadt. Talaren påstod, att hufvudstadens lugn varit tryggadt om dessa order blifvit verkställda.) Beslutet om Ludvig Napoleons inkallande, . fortfor talaren, bragte verkställande kommissionen i en falsk ställning; den måste tänka på att draga sig tillbaka. Den 44 begåfvo sig alla ministrarne till Luxembourg, der det beslöts att kommissionen skulle afträda. Cavaignac var bland dem, som satte sig emot blotta tanken på afsked. Frågor framställdes och besvarades; men efter faran för Bonapartismen kom faran för nationalverkstäderna, hvilkas chefer djerft bestämde en slagtning till den 44 Juli. Kommissionen var i full verksamhet för att förebygga fa ran och i nödfall bekämpa den; den ville gifva orostiftarne en fruktansvärd lexa. De åtgärder, som. vidtogos för att upplösa nationalverkstäderna, äro kända; men olyckligtvis utfördes ej kommissionens alla befallningar. Man hade i militäriskt afseende gjort vigtiga anordningar. Redan den 20 Maj hade man beslutat, att en styrka af 45,000 man ständigt skulle vara färdig att marchera till Paris och att 45,000 man skulle samlas i Paris, samt att divisioner af Alp-armåen skulle dragas till grannskapet af hufyudstaden. Man hoppades att undvika striden genom att beröfya ordningens fiender hvarje utsigt till framgång. Kommissionen litade fullkomligt på krigsministerns ifver. Men befallningen att två divisioner af. Alp-armåen skulle tåga till Paris tycktes ej utföras med önskad hastighet. Den 20 April funnos i Paris 20,000 man; huru många funnos då der den 23 Juni? Visserligen icke det af kommissionen bestämda antalet. Säkert är, att kommissionen ingenting försummat, som kunae trygga I0rsamlingen och den allmänna freden. Då man:den 24 Juni ville åt olika håll sprida de afskedade ärbetarne från nationalverkstäderna, uppstodo arbetareskockningar. En af deras hopar tågade dagen derpå till Luxembourg; man vet huru den emottogs och huru ett elakt hopspunnet missförstånd stegrade de missnöjdes förbittring. Cavaignac hade icke heller åtlydt de order han erhållit, hvarigenom upproret vann tid att organisera sig. En häftig tvist hade fördenskull uppstått inom exekutivkommissionen. General Cavaignac förekallades, men påstod. att han icke fått brefyet med deri varande order. Men efter anmärkningar af Barthelemy S:t Hilaire erkände han sig hafva fått brefyet, men gjorde några skarpa anmärkningar mot sin underlydande, general Fouche: Denne general, som icke öfverensstämde: i åsigter med sin förman, syntes sinnad-att trotsa, och jag behöfver icke tillägga, att han -få-dagar derefter var entledigad (Sensation). Man -hade befallt, att de 56 arbetarnes delegerade skulle häktas, men äfven den befallningen åtlyddes icke. Följande dagen var bestämd till en arbetareförsamling på Pantheon-platsen; brigadiererne voro i samråd med förstädernes anförare och alla rustade sig till uppror. Den 22 kl. 14 på aftonen skref kommissionen till Krigsministern, att han dagen derpå skulle skicka två infanteriregementen och ett kavalleriregemente till Luxembourg, som ligger i grannskapet af Pantheon, hvarifrån stridssignalerne skulle gifvas.På natten fick Cavaignac d befallning att klockan fem på morgonen Jåta besätta Luxembourg. Klockan 6 syntes arbetarne på Pantheonplatsen; ingen soldat -fanns-der. Klockan half 7 hade hopen ökats till ungefär 2000 personer; emot kl. 9 vände den sig till de förut öfyerenskomna punkterne och närmare kl. 40 gjordes på flera ställen I barrikader. Om man arresterat de 86 delegerade, så hade planen misslyckats; ty en strid var omöjlig, om anförarne varit -fasttagna eller bortdrifna. sas ——— -————— —— —— -Itill grinden, der en gammal fet, ljusgul häst ra RR MR AT ER