Aftonbladet – 12 december 1848, sida 2

en yngling, ur vagnen, hastade fram mot öfversten och tjenstgörande majoren, hvilka genast hoppat af sina hästar, och sade med en af vrede darrande röst: Hvad är detta för ett ursinnigt upptåg, mina herrar? År det så herr öfversten, utan något rimligt skäl, vågar att behandla, nej, misshandla det regemente, som blifvit öfversten nådigt anförtrodt? Men här är icke stället att förehålla herrarne deras ofog. Följen mig till lägret, mina herrar, och låten äldste kaptenen hemföra regementet, som har rast till kl. fyra i eftermiddag. Med darrande knän följde öfversten och majorerna den uppbragte generalen, som, utan att säga ett ord, med häftiga steg gick några alnar framför dem. De båda herrarne, som nyss förut varit sådane öfversittare, gingo nu nedslagna som skolpojkar, hvilka hafva att vänta sig en våt stut,, och de hade under vandringen god tid att betänka huruledes här i verlden hvar och en är herre öfver sin stackare, som ordspråket säger. Då generalen hunnit paviljongen och intrådt i ett dervarande sidorum, vände han sig tvärt till öfversten med denna fråga: Huru länge har herr öfversten varit rubbad till sina sinnen ? Den lilla öfversten drog sig förundrad ett steg tillbaka, utan att kunna svara. Generalen fortfor kallt: att öfversten är rubbad, tarfvar inga bevis. Det sågs tydligen på den ursinniga gåpåmarschen nyss. Kongl. Maj:t kan omöjligt vara belåten med en chef, som icke vet hvad han gör, och jag får derföre nu vänligen bedja herr öfversten att genast skrifva sin afskedsansökan. Gör ej öfver