Aftonbladet – 12 december 1848, sida 2

prale och demokraterne skulle här sammankalla en konstituerande församling för att afhandla representationsfrågan. Det var en stanke, som vi lyckönska hr Sjöberg att hafva putsagt, och som vi skulle vara färdiga att sunderstödja af allt hjerta. Om man icke har läst ofvanstående förklaring förut, skall man icke så lätt gissa hvarifrån den härstammar, och utan tvifvel öfverraskas mången vid den upplysningen, att dessa ord förekomma i de konservatives erkända or gan, Tiden (N:o 288, för i går). Men hvad som långt ifrån att minska öfverraskningen måste stegra den till det yttersta, är att konservatismens nu så, oförbehållsamt förkunnade beredvillighet att af allt hjerta understödja tankan på en Konstituerandes Nationalförsamling i Sverige, icke är något enstaka infall, någon nyck för dagen, utan en efteråt än vidare utvecklad slutföljd af 8 långa artiklar i Tiden (N:s 276, 277, 279, 280, 282, 283, 284, 285, 286, 287) under titel af Några reflexioner öfver representationsfrågan, hvilka åter sjelfva utgöra fortsättningen af en annan serie artiklar i samma blad (N:s 228, 231, 232, 234, 240) under rubriken Ofverblick af den politiska ställningen vid riksdagens slut,, ämnad, som det tycks, att afhandla samma frågor i en särskild afdelning om representationsbegreppet, sedan den nyss förut afslutat en föregående afdelning om konungabegreppet. Aftonbladet hade just företagit sig att skärskåda den förra serien, i en uppsats (i N:o 236) om huru de konservative vilja hafva Konungamaktens och Representationens begrepp uppfattade, och ärnade vidare fortsätta sin granskning, då Tiden tvärt afbröt sin egen fortsättning, för att nu först, efter 36 Tidsnumrors mellanlägg, återtaga den. Vid åsyn af fortsättningen föresatte sig Aftonbladet att, denna gången, icke falla Tidsinsändaren ) i talet, innan han hunnit tala till slut; ehuru det af flera anledningar ville tyckas att detta slut icke vore att förvänta före årets och sjelfva Tidens. Det är ej heller Aftonbladets mening att nu frångå sin föresats; och om vi i dag särskildt . sysselsätta oss med Tidsinsändarens I:de artikeli den nya serien, sker det af det skälet, att vi anse oss icke böra fördröja meddelandet åt Aftonbladets läsare af det så oväntadt afgifna programmet, hvilket kan betraktas sonr en sak för sig, och som både för sitt innehåll och de indirekta upplysningar det sprider öfver tänkesätten inom den konservativa falangen, synes böra så skyndsamt som möjligt bringas till en ännu allmänligare kännedom än som kan ske genom Tiden. För detta ändamål bifogas ytterligare de nedanstående utdragen ur det konservativa programmet: Med allt hvad somr till dato skrifvits och påståtts och disputerats pro och contra rörande den politiska opinionen i landet, så hafva vi i sjelfva verket ännu i dag intet fullt och bestämdt bevis hurudan den är, som kan åberopas som afgörande. Det lider intet tvifvel, att ju båda erkännelserna, både den liberala och konservativa, hafva en hel mängd anhängare, och vi äro till och med böjde för. den tron, att de liberale äro något flere — hafva öfvervigt i numerus och gqvanlum — men de konservative ponderösare — hafva öfvervigt i gravilas och qvale. Men något bevis, som afgör saken definitivt, när de ena säga: vi äro nationens majoritel, och de andra säga: vi disputera icke om majoritet och minoritet, men vi betyda i landet lika mycket som jo, när de förra säga: nationen vill en radikal representationsförändring på grunden af allmänna val; och de andra säga: nationen talar icke genom eder, nationens mest upplyste vilja också förändring, men på grunden af klassval — något sådant bevis finnes icke. Icke nationens ombud i borgareoch bondestånden, ty de kunna lika ofta representera blott den personliga opinionen, som kommittenternas allmänna; icke petitioner, ty de kunna lika ofta vara blott politiska agenters opinion, som petitionärernes; icke tidningar, ty de kunna lika ofta representera blott redaktörernes Opinion, som abonnenternas. De bevisa på sin höjd en tillstymmelse, en benägenhet, en passivetet för intryck, ett menande att det förmodligen är så, så vidt något slags tecken till politiskt vetande trängt nedåt till nalionens majoritel; men icke att inom denna majoritet klarnat en lefvande, sjelfständig, varm och frisk öfvertygelse, som känner sitt mål, beräknar sina medel och har en positiv, af liflig sympati för elt visst system bestämd vilja. Om en sådan än finnes hos ett antal, nog stort att utgöra ett parti, som mäter sina krafter med de konscrvativas, så är detta icke ett bevis, att detta parti dock representerar nationem eller ens dess majoritet, så länge nationen icke afgifvit eller kunnat afgifva något positivt prof, att den erkänt partiet, af egen liflig håg, drift och vilja, för sin hufyudman. Nu innefattar just hr Franz Sjöbergs förslag en möjlighet, att sätta nationen och dess majoritet i tillfälle, att i gerning och sanning bevisa, om den verkligen önskar en sådan demokratisk förändring af representationsskicket, som det parti, hvilket påstår sig vara dess hufvudman, föreslagit. Åren sådan önskan så allmän, så liflig, så brinnande, så allvarlig hos den vida stora massamn af nationen, som demokraterna säga, så måste den väl kunna finnas villig att visa detta genom att frivilligt bekosta ett konstituerande nationalmöte af frivilligt valda representanter, ett slags för-parlament, der man ändtligen en gång kunde få se ett tillförlitligt prof af nationalviljan uttryckt. Det förstås, att detta nationalmöte skulle utgå ifrån nationens fria vilja, d. v. s. bekostas af dem, som önska en demokratisk representation, medelst subskriberade, frivilliga bidrag. Representanternas antal behöfde icke vara alltför stort, icke större än t. ex. 250. Det vore en enkammare, som icke skulle sysselsätta sig med annat. än representationsfrågan; och om en urtima riksdag, enligt hr L. J. Hjertas kalkyl, icke skulle behöfva sammanvara mer än 6 1 månader för alla de ärenden, som blefve föremål för dess behandling; mycket mer skulle väl denna enkammare på 4 månader medhinna denna enda angelägenhets behandling. Låt nu för hvarje representant bestämmas ett arfyode af 5ö rdr pr dag, detI Ifrågavarande Tidsartiklar angifvas öfverallt såsom