Aftonbladet – 12 december 1848, sida 2

mm — van förut så visligen beräknat, mträffade äfven, ill och med öfver hans djerfvaste förväntan, lå gåpå-marschen pågått circa tusende alhar; ty på flera ställen bakom det framilande regementet sågos krökta figurer, som, med hänlerna tryckta mot knäna, sökte återhemta den andedrägt de förlorat; och vid närmare påseende befunnos dessa vara korpulenta kaptener eller fördansade balhjeltar: äfven åtskilliga soldater sågos der stönande, med geväret sänkt mot marken. Ännu alltjemt redo öfversten och tjenstgörande majoren i korrt galopp och flitigt hurrande, på högra flygeln, utan att gifva det efterlängtade tecknet till trumslagarna, att slå halt. Men ett rättvist öde hade då beslutat att deras ögonblickliga triumf skulle få ett snöpligt slut och förvandla sig till en bitter förödmjukelse. I deras blinda ifver märkte de nemligen icke huru en präktig vagn, förspänd med fyra hästar, från sidan kom jagande emot dem, förrän den var alldeles inpå dem, och de, till sin förskräckelse, i densamma sågo den till generalbefälhafvare nyligen utnämnde general P., lika mycket känd för sin stränghet mot det högre befälet, som för sin ömhet om truppen och dess rättvisa behandling. Generalen hade ställt sig upprätt i vagnen och han skrek nu ett dundrande halt, som tydligen förnams genom de afmattade hurraropen: Det förstås att den förskräckte öfversten icke vår sen att återupprepa det korta komando-ordet: Trumslagarne slogo en hvirfvel och det alldeles uttröttade regementet fick ändtligen flåsa ut. Med det dystraste åskmolm på den höga, stränga pannan, hoppade generalen, vig som