Aftonbladet – 12 december 1848, sida 1

den beklagliga bristen på uppmjukande kropps öfningar bland vår allmoge, svarade löjtnant H. och saluterade med värjan. Alitid kommer löjtnanten med sina satans invändningar, fräste majoren, ehuru jag sagt löjtnanten, en.gång för alla, att jag icke tål dem. Löjtnanten låter nu sin klass göra ppå lå häf!, och sedan framåt-böj! och minns att jag vill hafva en böjning, så djup, som om lessa drumlar voro af gummi elasticump. Till följe af erhållen befallning kommenderade nu löjtnant H. på tå häfl och roligt var utt se huru de oviga bondsoldaterna, med sammanknipna läppar, försökte att göra sitt bästa, huru mycket än deras styfva ledamöter satte ig deremot. Ett par soldater voro dock nog olyckliga, att, under detta sitt sträfvande att komma himlen några tum närmare, ramla omull och föra en hel hop kamrater med sigifallet. Tjenstgörande majoren skummade af raseri och lofvade, med vanlig frikostighet, den sollat, som härnäst kysste sin moder jorden, tn iten extraförplägning af 13 prygel. Derefter kommenderades den der böjningen ramåt. Denna gick, beklagligtvis, ännu sämre, vilket ej heller var underligt, då man betäner att de ryggar, som jemt varit nödsakade ut bära tunga bördor, hvartill styfhet erforlras, ej voro lätta att krökas öfver en viss rad. Isynnerhet var der en soldat, groflemnad som en Iterkules och dertill ganska otympig i sina rörelser, som knappast förmådde att (röka mera än nacken, så villigt han än förökte alt intränga i hofmännens konst.