Aftonbladet – 11 december 1848, sida 1

Jmed en sådan styrka, att Israels barn knap past kunde hafva skrikit högre utanför Jeri I chos murar. Slutligen kom den olycklige Lindgren sprin: Igande, snabb som en jagad hjort och hållande ett: bref i sin hand. Detta bref var Lindgrens lycka, ty då han vid inkomsten i tältet möttes af sin älskade husbonde, med lyftad käpp i handen, framräckte han darrande detsamma. Majoren sänkte det hotande vapnet och mottog brefvet. Det var från hans välborna fru majorska. Men o himlamakter! hvem förmår beskrifva det raseri, som målade sig på hans ansigte under brefvets genomläsande! Han fnös, han stampade, ban hoppade, och det var ej heller underligt, ty hans kära hälft hade gifvit honom den smärtande Jobsposten, att digerdöden inkommit i hans ladugård och på ett dygn bortröfvat ett par Oxar, tre kor och fem kalfvar. Det var också i sanning en bedröflig morgontidning, som kunde rubba jemnvigten hos en långt frommare själ, än tjenstgörande majorens. Men så finga äfven fyratio officerare, lika många underofficerare, sexton volontärer samt elfvahundrade soldater denna dag umgälla, att tjenstgörande majoren mistat ett par oxar, tre kor och fem kalfvar. Der ser man förmånen af att lägga snart sagdt en oinskränkt makt i händerna på en man, som icke kan styra sig sjelf och som begagnar förmanskapet alt på underlydande utgjuta den vrede, som hos honom blifvit väckt af någon tillfällig förlust eller förargelse. Vår tjenstgörande major var snart klädd, ty allting går rasande fort när man är rasande. Den döda fänadens vålnader omsväfvade honom derunder och gjorde honom nästan ursinnig. Hal ropade han, med knuten hand, öm ändå satan hade varit så nådig alt taga hela min bataljon! Den förlusten hade jag kunnat bära; men mina oxar, mina sköna Oxar vs Här afbröts han af den inträdande ordon-l: ransen, som bäfvande anmälde sig; ty att varali