Aftonbladet – 8 december 1848, sida 1

6 efiermi ee ET —— RR otid vid reproducerandet af underrvötielsen om frågans väckande skulle i firb guide yttra sin mening om saken, skedde detta i första ögonblicket under den omedelbara juffvtelsen af det intryck, som de lika med hela ailmänheten rönt af de vidriga och förödmjukande tilldragelserna vid den förflutna riksdagens slut; ett intryck hvars första effekt måste vara en I känsla af antipathi emot hvarje ny akt af denna fyrkamriga, för fäderneslandets sanna väl så förderfliga ståndsrepresentations uppträdande på skådeplatsen. De kommo icke att genast eftersinna, hvad som dock måste såsom ett förnuftsslut följa omedelbart efter denna känsla, att sjelfva antipathien måste för tillfället besegras för att vinna något bättre, och att nationen i afseende på denna fraga om ständernas sammanträdande i och för representationsfrågan egentligen befinner sig i samma ställning som en individ, åt hvilken doktorn ordinerat att genomgå en besvärlig medicinsk kur för att återställa en förstörd konstitution och återvinna helsan. Det är nemligen i båda fallen gifvet, när man en gång insett nödvändigheten att kuren måste ske, att det gagnar till ingenting att söla och uppskjuta med dess företagande ; tvertom, ju förr man i sådant fall kan gripa verket an, desto hättre, om också läkemedien äro motbjudande; alit uppskof tjenar endast till att förvärra det onda. Hos oss är öfvertygelsen om det närvarande representationssättets förlamande och demoraliserande verkan så djup, att vi icke anse någon verklig och säker förbättring utan en reform häruti kunna vinnas i det tillstånd af slapphet hos både regering och folk, som uppenbarar sig såsom ett grunddrag i lifsfunktionerna, liksom såge man ålderdomssvagheten hos en utlefvad, öch som stundom är nära att väcka den förödmjukande farhågan att detta tillstånd, om det obehindradt fortfar att sprida sin röta i samhällskroppen, skall blottställa det svenska folket att förr eller sednare — måtte den tiden aldrig inträffa! — blifva utplånadt såsom sjelfständigt foik. Denna känsla måste då vara lifligt förenad med den tankan, att fosterlandsvännen har ingen tid att förlora för alt söka framkalla den pånyttfödelse och det friskare lif, som det lyckligtvis utgör folkens företräde framför individerna att alltid kunna återvinna, om de vilja det. Att den öfvertygelse, vi här antydt, lefver jemväl hos det stora flertalet, åtminstone såsom en dunkel aning, om också icke allmänt uttalad, kan otvetydigt slutas deraf, att blandstänkande och välsinnade män i hela landet icke mera finnes någon, som ej erkänner behofvet af reformen. Dessa tänkesätt delas, vi äre förvissade derom, äfven af Allehanda och Östgötha Correspondenten, och hade de kommit alt närmare tänka på sammanhanget emellan reformens betydeise och önskningarna om stländerpas snara sammankallande för att komma till ett slut i saken, så hade de sannolikt kommit att yttra sig annorlunda än som skett. Det förefaller oss till och med, att döma af sjelfva sättet hvarpå de nu vidhålla sina invändningar utan några verkliga skäl, som om de redan till en let inom sig hade insett giltigheten af hvad vi nu här framställt, ehuru de ogerna vilja synas uppgifva en åsigt, som de en gång kommit att omfatta. Vi tage oss emedlertid friheten hemställa, om de ej skul!c finna skäl utt taga i betraktande, hurudant förhållandet varit inom reformvännernas sällskap med denna råga. Då den första gången förekom, yttrade ifven der till en början många ledamöter beänkligheter deremot, alla hemtade hufvudakligen blott från samma obehagliga inryck af den sednaste riksdagen, som vi här fvan vidrört; men så snart saken hade hunut ett par gånger ventileras, förenade sig både estyrelsen och sällskapet nästan enhälligt, itan votering och utan prolester, uti det beanta beslutet om adressen. På grund af allt detta skulle vi tro, att det ore skäl både för Allehanda och Östgötha .orrespondenten alt, åtminstone nu efteråt, inka närmare på saken. Att blott för sjelfänslans skull vidhålla en mening, som man n gång fattat under ett hastigt intryck, om etta intryck äfven i sig sjelf kunnat vara anska förklarligt, måste vara en obetydlig Ifredsställelse emot den större, att kunna umverka för ett stort och allmänvigtigt änamål. Vi hafve i det föregående ännu icke vidrört tt annat skäl för en opinionsyltring om urtima ksdag, som likväl redan i och för sig har en etydlig vigt; nemligen att man derigenom r ett tillfälle att utröna, huru mycket allar och värma regeringen sjelf hyser för rermens befordrande. Då det nu hvilande föraget afgafs troddes det temligen allmänt vara ;geringens afsigt, att innan kort änyo samris or EE nn nn PR KA a a SS an ra a ee