Aftonbladet – 8 december 1848, sida 1

tt ——— i en slida af förgyldt silfver. Slagtaren blef genast al sin måg underrättad om den oväntade rivalens oförskämda anspråk, och föga fattades att han ej genast, i första ögonblicket af sitt dåliga lynne, brutit halsen af den djerfve friarens Reis-effendi afhöll honom väl derifrån, men dervischen undkom denna fara, blott för att falla i en arnan. . Gif oss bevisen,, skreko på en gång de båda fienderna, åt hvilka han så oförsigtigt öfverlemnat sig, — Inträngd med ryggen mot muren och egande inga andra medel till försvar, än sin lilla dolk och sina rop, förstod gubben att han var, förlorad, och att, sedan man fått hans hembaghet, det kanhända vore hans lif man fordrade. Jag är redo att lyda er, mine herrar,, sade aan, ;vore jag ej intagen af några samvetsskrupier. Förklara dig. Jag kan icke besluta mig att förderfva en så hög person, som storvisiren, i närvaro af dessa heliga grafvar, som omgifva oss. ,Hvad! du gäckas med oss! dundrade slagtaren, i det han ursinnig omfattade den ena af sina pistoler. Mina goda herrar,, fortfor dervischen, darrande, följen mig utom detta heliga ställe, och så snart vi uppnått gatan ... Ej ett ord mer!y afbröt Rami-effendi, med handen på sin kangiar. Dervisch, vi skola belöna dig med en stor penningesumma, men vi måste hafva bevisen i ögonblicket, eller du är dödens! Gubben kände bloden isas i sina ådror. För att blott ett ögonblick bevara denna skatt, på hvilken han hade byggt alla sina drömmar om lycka, pressade han, med sina sammanknäppta händer, kanterna af sin benich mot bröstet, och bad sina bödlar, att åtminstone tillåta honom göra sin sista bön i fred. Knäfallande